Vara lite kalassnygg och en smula snitsig...

När man äntligen och till sist ska till och fylla nio jordevarv så är man så vansinnigt och megakolossalt pirrig och har myror i rumpan och fladdriga fjärilar i magen och man kan omöjligt sitta still och tänka på något annat än att det snart och strax är självaste födelsedagen. Och att försöka somna är liksom stört omöjligt och man klär sig lite extra fint eftersom man vet att prinsessmamman kommer att ta kort direkt när man slår upp de blå och man vill ju såklart vara lite kalassnygg och en smula snitsig när man vaknar. Och man ligger där och vrider och vänder och är så glad och lycksalig och upprymd så man kan spricka och gå mitt itu. Eftersom det typ snart vankas den lyckligaste dagen i en åttaårings liv. Och man tittar upp i taket och lyssnar och det  blåser i knotiga äppelträd och knakar och brakar i husknutar och rasslar i nakna kala rosenbuskar. 

När man sedan vaknar till familjens skönsång och får en vinglig frukostbricka i knät och några väl inslagna fast knöliga paket så vet den där lyckan knappt till sig och man vet liksom inte var man ska ta vägen och göra av sig själv och man är så glad och kramas och studerar ingående och mycket noga små medhavda omsorgsfullt gjorda teckningar av små nyvakna Bellevueflickor och man tackar och säger wow och ler och kan knappt andas. Och det är fortfarande mörkt ute och några gäspiga snöflingor letar sig ner och lägger sig i prydliga högar på det skavda fönsterblecket.

Och mamman och pappan påminner sitt lilla födelsebarn om att hon faktiskt heter Felicia. Och att det betyder lycka. Och att de tycker så rysligt och hiskeligt mycket om henne och att de är enormt och synnerligen själaglada att just hon kom till just dem.

Hon nickar. Tar ett bett av limpmackan och slurplar i sig lite O´boy och säger:

- Jag med. Jag med.

Grattis Felicia!

Kram