Om du sjunger och ler...

Godmorgon!

 Jag vet inte vad det är, men jag har en förkärlek för gamla vackra sånger, precis som jag verkligen älskar gamla svartvita långfilmer. Finns väl få saker som kan få en sådär glad och varm inuti som en riktigt gammal, härlig, snäll, varm och godhjärtad film, där alla är hyvens reko och bussiga. Så där som man önskade att världen var. Jämt. Att alla var lyckliga och lite sådär rosa skimmer i kanterna.

När jag går här hemma och städar och donar så lyssnar jag ibland gärna på gamla fina melodier med den vackraste poesi. Blir lite varm inuti. Jag tänker på de kvinnor som levt i det här gamla huset, hur pigan säkert stod och strök i jungfrukammaren till Ulla Billquist, från en raspig radio eller knastrig grammofon. Knäskurade golven, lagade mat på vedspisen och hur familjen pyntade till jul, hängde upp pappersstjärnor i fönstren och hur de tände i kakelugnarna varje morgon. Hur elden sprakade, medan morgonkaffet intogs och världens nyheter lästes i tidningen. All pianospel som spelats här. 

Alla jular som firats i Villa Bellevue.

Tänk om huset kunde berätta.

Det är sånt jag går och tänker på, när jag går här och pyntar till advent. Lyssnar på Ulla Billquist.

Och blir varm inuti.

Ulla Billquist - Om Du Sjunger och Ler

Kram

Ute på turné och pepparkaksdegsnorpare...

Godkväll!

Filippa och Felicia som bakar pepparkakor, december 2011.

Jag var skamset nog först i stan med pyntat hus, men nu är det omvända roller och det lyser vackert  i grannarnas fönster och i hela stan med, för den delen.

Vi har inte fått upp ljusslingor än, har inte tänt julstjärnorna, inte packat upp adventsstakarna, hjärtan, luciatåg och pepparkaksgubbar i porslin och inte fixat någon utegran. Inte fått upp grangirlanger, kransar, glitter och vikta gamla papperstomtar på rad. Inte plockat fram den gamla halmbocken, satt upp mina gamla fina julbonader eller bytt till julgardinerna. Vi är hopplöst efter, helt enkelt.

Men det blir väl någon råd med det. Ändå. Tids nog.

Fast jag är lite sugen på att baka pepparkakor och göra lite lussebullar. Kanske får vi vänta tills Fideli kommer hem, för hon var världssugen på att baka peppisar, sist hon var hemma. Hon och klassen är ute på turné i Östergötland den här veckan och sjunger Melloschlagers. Om stjärnorna vill och turen är med oss så kommer hon hem redan till helgen. Vi håller tummarna, hoppas och ber.

Ute på turné.

Ja, det låter nåt det...

Kram

Floras lilla förkläde hänger på vedspisen.
Kanske en liten korv kommer att försöka norpa pepparkaksdeg i år...

Linslusedags igen...

Godmiddag!

VLT:s bilaga, Bostad

Hade inte en aning, utan de ringde från jobbet idag då de hade sett att vi var i med i tidningen.

Då var man linslusar igen då.

Kram

Lealös av bebisgurgel...

Godkväll!

Har köpt våningsfat i zink på bloppis, hos den fina bloggen Hemma hos Krusidull

Har mest hasat runt och dragit upp hängiga byxor idag, då jag varit lite för slö och orkeslös för att leta efter skärp. Gjort lite här och där, åkt lite hit och dit, inte fått något vettigt gjort, tycker jag. Skjutsat barn. Hämtat barn. Skjutsat barn igen och hämtat dem igen. Åkt med 57 kassar till sopstation, tvättat 18 tvättar, hängt 18 tvättar. Strykit lite av toppen på mitt strykberg. Lagt in kläder. Lagt in disk i diskmaskinen. Plockat ur diskmaskinen. Plockat in en ny diskmaskin. Lagat mat. Ätit. Dukat av. Plockat in i diskmaskinen igen. Dammsugit. Varit ut med soporna. Bäddat sängarna. Kramat dagis- och skolbarn. Pussat man, som var hem på lunch. Lagat kvällsmat. Varit på föräldramöte med innebandyklubben och sedan skolcafé och tittat på teater och köpt mumsig kladdkaka, knäck och saffransskorpor.

Fast mest har jag gosat och busat med liten Floriskorv, som gurglar och säger med mycket ljus och söt bebisstämma: - Da, da, da! Så gulligt och rart att mamman smälter ner till en liten blöt fläck och blir liksom lealös och slapp och blir liggande kvar och får inget vettigt gjort. 

Alls.

Kram

Likaså detta zinkhjärta!

Brödet som mättar hunger...

Godmorgon!

Filippa kände sig lite hängig igår och valde att vara hemma både från fiollektionen och från Högby Alpina-träningen.
Fast det gjorde inte så mycket, hon fick ju gos från lilla Florpisen, istället.

Kom igår att tänka på ett bröd som är så fantastiskt gott, som smakar himmelskt och är världens lättaste att göra. Ska inte ens jäsas. Synnerligen mumsigt och frågar ni mina barn så är det jordens godaste bröd.

Brödet som mättar hunger.

Som i Mio min Mio.


Kram

Gunvors russinlimpa

4.5 dl vetemjöl

4.5 dl grahamsmjöl

1.5 dl rågmjöl

2.25 dl havrekross 

1.5 dl vetekli

3 tsk bikarbonat

1.5 tsk salt

1/2 - 1 dl sirap

1 liter filmjölk

russin och hasselnötter efter behag

Blanda alla torra ingredienser och häll sedan i filmjölken och sirapen. Häll i två väl smorda (bröa gärna med kokos) avlånga 1.5 liters formar.

Grädda i 150 °, ca 90 min

Jordens godaste bröd?

Fidelilängtan och Krunegård...

God förmiddag!

Liten älskad Fideli!

Fideli var ledig igår och här gällde det att ta tillvara på varje sekund, som hon var hemma. Snart skulle man återigen se ryggen på sitt stora hjärta, med en meter långt hår, åka iväg med en stor väska på axeln. Ännu en gång. Och ha en stor klump i halsen.

Med glögg och pepparkakor och en underbar och mysig film som "Miraklet i New York", med lyckligt slut, så blir man len och mjuk inuti och varm och glad i hjärtat. Och man tror på tomten.

Floriskorven sov tungt på Fidelis bröst. Storasyster gosade och snusade tovigt Florpishår, så mycket hon bara orkade. För att fylla på förrådet. För att härda ut.

Tvärt och hastigt ändrades allt och vi fick åka till lasarettet med Fideli. Remiss till ett annat sjukhus och sedan fick hon åka till ytterligare ett sjukhus. Det ordnade sig till sist, men hon ska tillbaka och kollas upp senare. Så det var ingen fara. Tack gode Gud!

Pappan kom hem mitt i natten, och somnade strax. Efter 45 mil. 

Med Fidelisaknad i sitt bröst.

Mamman låg länge vaken. Oroade sig.

Längtade.

Efter sin Fideli.

Idag lyssnar mamman på Krunegård, eftersom dottern gjort detsamma hela helgen.

 Och låtsas.

Att hennes stora tjej är hemma.

Markus Krunegård - Korallreven och Vintergatan

Kram

Huvudet på sned...

Godmorgon!

Älskade lilla Flora!

Stup i kvarten, i ett i ett, oupphörligt, oavbrutet, ständigt och jämt, gång på gång, mest hela tiden, ideligen och i ett kör så lägger Floriskorven huvudet på sned och ler och visar symaskinsgaddarna. Alla i hennes närhet säger: - Åh, vad du är söööt, och sedan måste man bara ta upp den lilla korven, för det går inte att låta bli, och det vet hon så väl och då blir hon så lycklig och skrattar och lutar sitt lilla huvud med ruffsigt flygigt hår, som luktar pasta och tomat, och kletar ekologisk lasagne över hela axeln och tröjan, men då lägger hon bara skyndsamt och kvickt sitt sockersöta och näpna lilla huvud på sned igen och gurglar gulliga bebisljud och man kan omöjligt bli förargad och man bara måste pussa på den såskladdiga kinden, för det är omöjligt att låta bli och man kan inte annat, och man glömmer bort att man har lasagne här och där och överallt.

Och över hela munnen.

Kram

Jodå, hon vet hur en slipsten ska dras....

Ett innerligt tack och en vilja att förändra världen...

God förmiddag!

Idag vill jag rikta ett innerligt tack för de fina bloggerskor som har skickat utmärkelser till mig. Jag blir så himmelens glad och stolt att det finns de som vill läsa och det blir ju så roligt att fortsätta då. Min blogg är bara ett litet experiment, kan man säga, tänkte bara skriva ett litet tag för att se hur det gick, liksom. Jag har inte skrivit en enda fri rad sedan jag tog studenten och det är hundra år sedan. Nu har det plötsligen gått fyra månader, så jag fortsätter ett litet tag till. Ett steg i taget. Sen får vi se.

Jag tackar ödmjukast till dessa fina bloggerskor, som dessutom har skrivit så snälla saker om mig:

Silversmed Linnéa Eriksdotter

Ekenäsliv

Dessa båda ovanstående skickade tillbaka mina utmärkelser från mig. Tack!

Queen of Kammebornia

Frk. Frida Fortissima

Tack snälla Pia och Frida!

Alla fyra skriver så fint och tänkvärt, så tusen tack till er, från mitt hjärta, för att ni förgyller min vardag! Det finns så många fina bloggar som förjtänar en utmärkelse, tycker det är så himla svårt och jobbigt att välja...

Filippa och Felicia står och väntar på tomtens kärra...

som ska ta med dem till Tomtebo...

Igår var småtjejerna och jag till Åvestbo julmarknad och vandrade runt bland tomtar, lingonkransar, hemgjord knäck, pepparkakskladdkakor, smarriga marmelader och syltburkar, julbockar och allt annat som hör den annalkande julen till. Sedan skulle Filippa på kalas så vi fick skynda oss hemåt. Då passade Felicia och jag på att mata änderna, vid kyrkan. Vi hade samlat ihop en hel papperspåse med utgånget bröd, så det tog sin lilla stund och Felicia tyckte det var så kul. Sedan tillbringade de kvällen hos mormor och morfar och spelade spel. Förmodligen fick de kramas lite också.

Den lilla Floriskorven var varm som en bakugn på kvällen, med vid gott mod ändå. När vi satt och tittade på "Så mycket bättre", så busade Felicia med sin lillasyster. Den lilla korven har aldrig skrattat så högt och hjärtligt. Någonsin. Hon skrek rakt ut, varje gång Lillfisan slängde med en liten vit kanin. Varje gång den lilla korven skrattade så där innerligt och glatt, så rann tårarna på mamman och pappan. För det såg så roligt ut och det gjorde så gott i hjärtat.

Vi avslutade kvällen med filmen, Evan den allsmäktige. Handlar om en man som vill förändra världen. Det vill vi väl alla, eller hur? En komedi, men ändå med tänkvärda ord på slutet där Gud förklarar hur det ska gå till:

- One act of random kindness, at a time.

 (En slumpmässig och vänlig gest, i taget)

Ja, vi kan väl börja där.

Kram

Längtan och kärlek...

Godmorgon!

Vår goa, glada Fideli! Här 1 år och 10 månader...

Är man en liten Floriskorv på 9 månader och man inte har sett sin älskade storasyster på 20 dagar, då är det en ofattbar evinnerlighet. Ja, nästan som en hel evighet, faktiskt. Då måste man liksom darra på underläppen, till en början, och kanske försöka klämma fram en liten tår också, för att visa sin misstänksamhet och vara lite skeptisk, för man kommer kanske inte ihåg så himla bra när man är en liten korv. Man kan liksom inte riktigt placera den här flickan, med en meter långt hår, fast hon visserligen känns så himlans bekant. Det gör hon. Hon har ju så snäll röst och snälla rara ögon, också.

När lilla korven hade lugnat och stillat sig lite, så tog Fideli upp henne och hon klängde sig fast vid sin storasyster som en liten apa och lade sitt huvud på hennes axel. Fideli, som hade längtat så mycket efter sin lilla korv, sa att hon aldrig ville lämna henne igen. Aldrig någonsin.

Filippa hade så innerligt önskat sig tacos till kvällsmat och eftersom det var tusen år sedan, så fick det bli det. Det var tjo och tjim och medan gurkor och tomater tärnades och osten revs och köttfärsen puttrade på spisen, så pratade och sjöng alla tjejerna i mun på varandra och skulle liksom komma ifatt med allting.

Tjatter och skratt om vartannat.

Och för en liten Floriskorv, där 20 dagar minsann är en oändlighet, satt förundrad, med en blöt skorpa i handen, och tittade nyfiket på sin storasyster, som var tvungen att pussa henne överallt och snusa henne i håret.

Hela tiden.

Kram

När Fideli sedan tog upp lilla korven, så ville inte ingen av dem släppa varandra...
Floriskorven låg på sin storasysters axel, jättejättelänge.
Längtan och kärlek.

Precis när jag knäppte kortet, så kunde inte Felicia hålla sig...
Vad jag skrattade, för kortet är inte arrangerat...
Men är man sugen, så är man...

Snusa Fidelihår...

Godmorgon!

Liten Flora, 1 1/2 månad, och Fideli

Äntligen blir det kramkalas igen och många längtor som blir stillade. Åtminstone för en helg. Ikväll kommer hon hem, och det blir återigen som vanligt i Villa Bellevue. Med sex flickor på F. Med långt hår.

Man stålsätter sig liksom lite, när hon är borta, för att stå ut och för att klara av. Härda ut. Men hon fattas oss, det gör hon. 

Det är inte tal om annat.

Så nu blir det att snusa Fidelihår och samla kraft. Fylla på förrådet.

Så man orkar.

Kram

Som Pippi ungefär...

Godkväll!

När kl är halvtolv på natten och man blir sugen på O´boy och bullar och man tänker att det kanske inte är så kloktoch bra, fast magen skriker efter just det och hela kroppen måste liksom ha lite O´boy, för att få lite lugn och ro, så frågar man käre Gud, om man får ta lite bullar och O´boy, precis som Tjorven gör ni vet, och när svaret blir:
- Ja, det får du! Med jättemörk och mullrande, fast mycket vänlig och snäll röst. Det är det absolut bästa med att vara vuxen.

Man gör liksom som man vill. För att man kan.
Som Pippi ungefär.

Sen kan man ju vara utan orangea kuvert, skrapa isrutor, deklarera, byta spindelleder, beställa bromsklossar, välja telefonabbonemang, binda eller inte binda elpriset, borra upp hyllor, byta panel, betala räkningar och dränera huset.

När jag var liten, så älskade jag ostkrokar över allt annat, och gör så än idag. Då tänkte jag att när jag blir vuxen, då ska jag köpa ostkrokar varje dag och njuta av det godaste, som någonsin förmodligen uppfunnits på jorden.

Det blev inte riktigt så. 

Men nästan.

Kram

Fångad av en stormvind...

Godkväll!

Den lilla Floriskorven är mäkta intresserad av allt vad hennes spännande mamma tar sig för och är efter henne som en skugga. Hela tiden. All vaken tid. Idag när mamman dammsög upp änglatofflor under sängen, ställde sig korven mot dammsugaren och var mallig och stolt som en tupp. Hon tyckte det var så skojigt och festligt att stå där och känna vindpusten i håret.  Efter ett tag lyckades hon dock öka reglaget, av misstag, så det började att blåsa mycket kraftiga vindar. Halv storm, faktiskt. Det tunna mjukaste håret som luktar bebis och hallon, som mamman tycker så mycket om att snusa på, stod som en segelduk rakt upp och Flora pep och skrattade högt.
 Och visade symaskinskgaddarna.

Mamman kunde inte heller låta bli att skratta, då korven hade lagt sig till med Carolamanéer, och stod på svajiga, vingliga ben.
Lycklig med sin fläktmaskin. 

Med håret på ända.

Som vajade och for hit och dit. I vinden.

Kram

- Får jag lov, fröken Flora?

Godkväll!

Vareviga dag, utan undantag, frågar mamman sin lilla Floriskorv:

 - Får jag lov, fröken Flora?

Korven viftar och sprattlar och visar med ögonen att det vill hon visst det och mamman lyfter upp henne och sedan dansar de tryckare, kind mot kind, och mamman snusar korven i nacken och säger: 

- Mmmm, och korven skrattar och gurglar och biter mamman i näsan. 

Ibland kör de disco och hoppar runt tillsammans på vardagsrumsgolvet och Floriskorven skrattar så hon kiknar och vevar med benen.

Fast oftast dansar de kramdans framför den stora guldspegeln, som står på kakelugnshyllan, och korven tittar alltid lika förvånat och häpet, på sin mamma och och sedan på spegeln igen och tycker det är förunderligt och märkvärdigt att det plötsligen, vips är två mammor. Sedan säger mamman: - Mmmm, och pussar korven på pannan och stryker bort ostyriga och bråkiga strån.

När pappan kommer hem, får sig Floriskorven en svängom till.

Alltid. Vareviga dag. Utan undantag.

- Får jag lov, fröken Flora?

Bob Dylan - Knockin´ On Heaven´s Door (Unplugged)

Kram

200 meter långa armar....

Godkväll!

Alltså, det är alltid samma visa. Jag är totalt hopplös och omöjlig. När N kom hem från jobbet så hojtade jag, så piggt jag kunde fast jag hade en 2  1/2-timmes promenad i benen och var helt ärligt, totalt slut: 

- Jag går iväg en sväng till Apoteket! Käck som jag är.

När jag var klar på Apoteket och bar min lilla påse, tyckte jag ju att det var utomordentligt dumt att inte passa på att kolla lite i affärer, när jag ändå liksom var lite lös och ledig, för en gångs skull. Sagt och gjort, jag kom ut från klädaffären med en påse, proppfull med en jättestor kudde och två tjocka koftor. Glad i hågen och mycket förnöjsam.

När jag liksom ändå var i krokarna så tyckte jag ju att det var lite slöseri om jag inte gick in på mataffären och passade på att handla hem lite mat och sånt, när jag nu ändå var där liksom. I krokarna.

När jag kom in på affären så var det väl onödigt om jag inte ändå handlade ganska mycket. Jag var ju ändå där liksom. Gick runt med en vagn, som naturligtvis blev proppfull och vällde över alla bredder. Typ.

Jag funderade på, när jag packade i varorna, om jag typ var lite sinnesslö eller kanske glömde hjärnan hemma, innan jag gick hemifrån.  Eller nåt. De två jättekassarna plus jättekassen från klädaffären vägde ju bly och var så åbäkiga och svåra att få styrsel på. Mödosamt och arg som ett bi, släpade jag mig hemåt och fick stanna var femte meter. Typ.

Så nu ligger jag här. Lite mindre arg. Fast bara lite.

Funderar fortfarande på var jag lade hjärnan någonstans.

Värker i nacken och i den stackars ryggen.

Och i mina 200 meter långa armar.

Kram

Känner mig lite hängig ikväll...

Gammaldags jul...

Godmorgon!

Jul i Bergsmannens stuga, år 1850

Att befinna sig på hembygdsgården i Fagersta, när det är ordnat "Gammaldags jul" i stugorna  och i herrgårdsflygeln, det är som en tidsresa. Det är så gemytligt och mysigt och om man verkligen önskar få sig lite julstämning till livs, så är det här det rätta stället. År efter år, är jag här och insuper den härliga atmosfären och längtar till julen. Barnen tycker också att det är ett förtjusande ställe!

Det är fängslande och fascinerande att tänka på de människor som en gång har bott i de små röda stugorna och i herrgårdsflygeln, för långt över hundra år sedan. Jag kan stå och titta på de gamla svartvita korten hur länge som helst, och undra och grunna på hur de hade det. Vad de hette? Vilket liv de fick? Alla livsöden och historier. All glädje och säkert sorg. Tänk om väggarna kunde berätta och viska för oss.

I år har jag tänkt att ta reda på lite mer.

Så nu ska jag ta och läsa en skrift som berättar om julen 1890, på Västanfors herrgård, som grundar sig i brev som Malla Enhörning skrev till sin blivande svägerska, Augusta Löwenhielm. Hur de firade jul och alla storslagna kalas, under julhelgen, för 122 år sedan.

Sedan ska jag, med stort intresse, läsa om Stina Karin Persdotter,
1857 - 1951, och fördjupa mig i hennes liv och mödor. Om hennes strävan och knog, i den lilla söta stugan, Mor Stinas stuga. Om alla barnen, med bruna sommarben, som sov skavfötters och somnade med kropparna fulla med fniss.

Få mig lite julstämning och lite kontrast.

Till de liv vi lever idag.


Kram

Vacker gammal röd pappstjärna i fönstret...

och uppdukat julbord hos Bergsmannen.
Vad säger ni om krumgädda, såkaka, storsmör, brödhögar och halm på golvet?

I herrgårdsflygeln är julgotter framplockade... Flygeln är pyntad som den troligtvis var, julen år 1900.
Här är det ett överflöd av mat och godsaker...

levande ljus och goda nötter. Felicia och Filippa tittat förundrat på.
Får man ta en nöt, måntro?

En sådan fin julstämning, med inslaget julpaket på finbyrån, med rött lack och vackra snören...

Vackra gamla kläder och dockor. Vilka små barn har lekt med dem? Åh, skulle vilja veta... Ljuvliga gamla skor... Vilka har haft dessa och travat runt med?

Ett underbart, sagolikt gammalt dockskåp...

med den sötaste och raraste interiören!

Tänk de små herrgårdsbarnen, som hade förmånen att äga ett sådant fantastiskt dockhus!

Skafferiet är en fröjd för ögat...

och där finns de smaskiga läckerheterna, som man åt till jul.

I matsalen är det festdukat, till självaste julafton. Precis som det var julen, vid sekelskiftet, år 1900.

Söt pappersängel och skira röda julgardiner...

och julpyntade ljusstakar, med lingonris.

Systerkärlek...

Godmorgon!

 Filippa och Felicia har en alldeles speciell relation. De är väldigt nära varandra. De leker jämt tillsammans och tycker hemskt mycket om varandra. De är varandras bästa vänner. Säger att de älskar varandra. Håller varandras händer när de ska somna. Sover i samma säng. Tycker om samma saker. Skrattar åt samma saker. Kivas ibland så stickorna ryker. Men inte så ofta och de blir alltid sams. Säger förlåt och kramar varandra. De hjälper alltid varandra. Delar med sig till varandra. Väntar på varandra. Tröstar den andre om den är ledsen. Stryker över håret. Klappar på kinden. Blåser och håller om, ifall den andre har gjort sig illa. Tills faran är över. Berättar sagor för varandra.

Ändå är de väldigt olika. Men ändå väldigt lika. 

Ska man ta kort på dem, ska de alltid krama varandra.

Eller hålla handen.

Det är fint med systerkärlek.

Kram

Mitt älsklingsställe om sommaren...

Godmorgon!

Tänk att man kan ha de vackraste saker omkring sig fast man inte vet om det själv. I somras köpte jag en tavla på loppis för en tjuga, enbart för den vackra ramens skull. Motivet var egyptiskt, så tavlan blev liggandes på glasverandan, bland annat bråte. Min tanke var att jag skulle byta ut motivet och kanske sätta in någon fin bild på barnen. Fast någon annan dag.

Förra veckan fick svärmor syn på den stackars bortglömda tavlan och berömde det vackra motivet. - Vill du ha den, så ta den, svarade jag lättat. Eftersom jag bara var ute efter ramen, och hon gillade hela tavlan så mycket, så fick hon den gärna. Svärmor sade ja tack och gärna och eftersom hon ändå skulle hämta Filippa vid lunch, och skulle ha bil med sig, så skulle hon ta med tavlan då.

När det var dags för mig att bege mig iväg, hyperstressad och jäktad som vanligt, greppade jag snabbt tavlan med den ena handen och ställde ut den på trappan. Då fick jag se att det var gammalt tidningspapper på baksidan. Tänk, det hade jag inte sett när jag köpte den. Hann inte läsa något, med såg att årtalet på tidningen var 1899. Blev dock jättenyfiken. Kanske fanns det något annat motiv under det egyptiska? Vad spännande. Tavlan måste vara äldre än jag först trott. 

Talade med svärmor, någon dag senare, och hon hade också blivit nyfiken och öppnat tavlan och bakom satt det finaste motiv, man kunde tänka sig, sade hon. Hon hade också lagat och limmat ramen som höll på att ramla isär. Tidningspappret var engelskt och hade vackra annonser.

Åhh, jag kunde knappt bärga mig tills jag fick se tavlan. Hon frågade om jag ville ha tillbaka den, men jag svarade att hon hade ju fått den av mig, så den var ju hennes.

Dagen efter knackade hon på igen och räckte över tavlan till mig. Sade att jag skulle ha den. I alla fall. Det var verkligen det finaste motiv, man kunde tänka sig. 

"Mitt älsklingsställe om sommaren", hette den. Så den fick flytta hem hit igen. Efter att ha varit på renoveringsspa hos snällaste svärmor, så var den som ny.

Annars hade någon vänlig själ, tror jag vet vem, tappat ett tuggat tuggummi på badrumsmattan, som jag mycket omsorgsfullt och grundligt trampade in under foten, nu på morgonen. 

Där det satt som berget. Minsann.

Kram

Det ofattbara och ointagbara....

Jag tror att det är ordnat så att när det händer fruktansvärda saker som är så hemska att det gör alldeles för ont att ta in, som är helt omöjliga att ta emot, så skyddar kroppen sig, alldeles av sig själv. Man har lite skyddsplåt runt om sitt hjärta, som gör att man kan stå emot mycket. För hur skulle det annars gå? Det beror inte på att man är okänslig eller omänsklig, utan det beror endast på att man måste skydda sig själv. Lite. Som människa. Det går inte att man skulle falla ihop som ett korthus, varenda gång man tog emot något sorgligt och ledsamt. Man skulle aldrig orka resa sig igen, Någonsin.

Men det finns gånger då det inte går att värja sig. Det går bara inte. För det allra värsta. Hemskaste. Den där plåten håller inte för det. Hur gärna man än vill, hur gärna man än kämpar emot. In i det längsta. Man faller ihop. Går sönder. Trasas.

Det är när det gäller barn. Bultarna i plåten skruvar upp sig, alldeles av sig självt. Man hinner inte med. Man rusar runt och försöker laga hålen. Man vill inte känna. Det gör för ont. Alldeles för ont. Man orkar inte. Man skyndar sig. Förgäves. Det går inte att stå emot. Det onda gör för ont. Man värjer sig. Men man är inte mer än människa. Av kött och blod. Med tankar och känslor. Ett hjärta som slår därinne. Bultar och slår. Som är skadat. Gör ont. Blöder. 

Jag har sett det på nära håll. Många gånger. Ibland har plåten skyddat mig. Ibland inte. Oftast inte. Eller aldrig. Ärren finns där för alltid. Som en evig påminnelse. Om livets förgänglighet.

På natten har man inte plåten runt hjärtat. Det vilar sig. Kan inte hålla barriären. Inte på natten. Det är naket och öppet. Oskyddat. Därför fick jag känna på hur det kändes. I drömmen. Det ofattbara, det ointagbara, det ogreppbara. Fruktansvärda. Fasansfulla.

Som ett litet torrt papper, sjönk jag ihop. Brann upp. Förtvivlad. Utom räddning. Förkrossad. Hjärtat gick i tusen bitar. I kras. Förlorad.

Mina varmaste tankar går idag till de familjer som förlorade sina söner, igår. I en ofattbar tragedi. Till de som förlorat sina vänner. Och till alla andra familjer som gjort detsamma. 

Sina söner och döttrar.

Sina vänner.

Kram

- Helt seriöst, mamma...

God eftermiddag!

Häromdagen satt Felicia och jag i soffan och filosoferade över livet i allmänhet och sedan satt vi tysta en stund, och kände liksom in den underbara, ljuvliga tisdagstämningen, njöt av stillheten och känslan av en ledig eftermiddag och av att ha magarna fulla med polarmackor med kaviar. Stilla och dämpade satt vi där, medan liten Floriskorv sprätte runt och ålade sig i mitt knä.

Plötsligt säger liten Flisa: - Helt seriöst....

Jag ryckte till. Vad säger ungen? Är hon typ 42 år, eller?

- Helt seriöst, mamma... Får jag hålla Florisen?

Jag skrattade till, det gick liksom inte att hålla sig. Flisan hade skrynklat ihop ögonen och såg så där underfundig och lurig ut, som bara hon kan göra och skrattgroparna var djupare än vanligt. Den där knepiga, goa ungen.

Sedan säger hon: - Mamma, vad betyder seriöst?

Jag andades ut och blev betydligt lugnare. Hon var helt normal. Inte 42 år. Inte ovanligt lillgammal. Utan en helt normal 4-årig. Fast extra klurig och kanske lite mer illmarig. Var ju bara tvungen att pussa henne lite extra hårt på skrattgropen. Sedan skrattade vi gott. Båda två. Så nu går vår 4-åring runt och säger "seriöst", mest hela tiden.
För att hon kan och för att hon vill.

Liten älskad unge, som säger så mycket roligt och har så goa skrattgropar...

När vi skulle somna igår, grämde det i märgen och jag sade till N, som nästan hade slumrat in och var fotbollslycklig eftersom Sverige hade vunnit över England med 4 - 2: 

- Duuu....

- Mmmmmm.... svarade N gäspigt, men ändå lite vinstsalig och segerrusig, sådär. Nästan som om det var han som hette Ibrahimovic i efternamn och nyss gjort en bicycleta.

- Vi skulle ha tagit till hela artilleriet. Vi skulle ha skjutit av hela arsenalen. Bränt av hela magasinet, helt enkelt. Vi skulle ha tänt upp hela huset, så det hade lyst och glittrat som den grannaste Disneygran. Vi skulle ha laddat upp med tomtar, julbockar, halmkransar, alla julänglar, kulörta julgranskulor, lussebullar, adventsstakar, ljusslingor, julklappar, glitter, apelsiner med nejlikor, tomteskägg och knäck och.....

-Mmmmm.... mumlade N trött och lite uttråkad och fotbollstrött i armen, efter varje gång han hade hoppat upp i soffan och gjort segergester och tjoat och tjimmat.
 - Men även om vi hade velat, så hade vi ju inte hunnit...

- Jag vet. Men i alla fall.

Kram

Några små granar har fått flytta in och göra änglarna sällskap...