Inredning, Husbygge, Härliga barn, Ånglar, Drömmar och Trädgård

Inredning, Husbygge, Härliga barn, Änglar, Bullar, Pelargoner, Drömmar och Trädgård

fredag 24 mars 2017

Att spara chanser och det sjukaste som hänt...

Bild från Fagersta-Posten

Och efter att legat sömnlös och grubblat och bitit på naglarna i typ en vecka och vänt ut och in på sig själv och slitit sitt ångestfyllda hår och hålögt ställt allt hopp till en efterlängtad tjänstledighet som inte blev beviljad högst däruppe i toppen trots att den tärda pärmvärldsmamman erbjudit sig att jobba 25 procent under tiden för polisen så blev det ett nej. Besvikelse och bedrövelse såklart. Och inte skulle den slutkörda hinna säga upp sig heller. Och det är liksom då det typ bara finns så fina underbara människor som säger att chansen finns kvar. Närhelst som. Välkommen till oss om du vill. Sen går bra.

Och nu kan den där uniformsmamman äntligen sova igen och blir varm i hjärtat av att chanser kan sparas. Att inte sista tåget har gått. Att man snopen står kvar där på perrongen. Att det är för evigt försent.

Och sedan åker hon till Malmö och förkovrar sig och sedan händer det sjukaste. En dag efter att hon kom hem fick hon veta att hennes älskade bror åkt på samma plan som hon. Suttit på fönsterplats på samma sida som hon. Några rader bakom. Åkt samma buss på flygplatsen. Befunnit sig ca 2 m från henne i bussen. Och den ena visste inte om den andra. Båda har gått ut ur bussen samtidigt. Gått igenom samma terminal. Men inte sett varandra. Och hon minns att hon fick en känsla av att stanna till i terminalen. En känsla av att hon skulle träffa någon. Såg sig omkring. Saktade in. Letade. Spanade. Men skakade av sig känslan och fortsatte att gå.

Sensmoral. 

Tjola inga känslor. 

Och tjola inga chanser.

Och det finns faktiskt snälla människor som säger.

Sen går bra. 

Sen går bra.

Och tack gode Gud för dem.

Och sen får framtiden utvisa.


Fredagskram och tusen tack för all pepp!

Bild från nätet





lördag 11 mars 2017

När man plötsligt får en chans...



Några av de käraste jag har...

Och plötsligt händer det ofattbara. Den där trisslotten som någon sträcker fram. Skrapa eller inte skrapa. Den där dörren som någon håller i. Öppna eller inte öppna. Det där vägskälet. Men hon chansar och det otroliga händer. Och pärmvärldsmamman som följer årstiderna från sitt lilla randiga pärmvärldsfönster och drömmer om andra tider får hux flux möjligheten att resa runt i Europa överallt och kanske sedan i hela världen. Det ligger framför henne och nu måste hon kanske välja.

Det river och sliter. Hon vänder ut och in på sig själv. Och hon vill. Hon vill så det värker. Hon väger det ena för det andra. Pärmvärlden eller den riktiga världen. Hon vill både och. Hon älskar sina arbetskamrater. De är hennes familj. Hon älskar att kunna göra skillnad. Om så bara för en enda. Det finns liksom nu i hennes hjärta. Även fast det inte var något hon drömde om alls. Till en början. Men eftersom hon tror och är övertygad om att det mesta som händer har en betydelse och avsikt så var det nog någon mening med att hon har varit där hon har varit.

Och det andra. Hon vill så gärna prova. Så gärna att det värker. 

Och man kanske bara lever en gång.

Och Norwegian säger välkommen.

Och än en gång har det visat att ärlighet varar längst. Och att det lönar sig att vara någorlunda hederlig och sann.


Kram på er!






















lördag 25 februari 2017

När man tydligen druckit sanningsserum...



Och det finns liksom inget stopp. Inga gränser alls. Hon gör helt galna saker och beter sig inte alls som sig bör. Och tydligen har hon druckit sanningsserum också och likt Karl-Bertil Jonsson är hon liksom helt tvungen och nödsakad att rakryggad yppa sanningen och dessutom överdriva sin uselhet. Mäkta och mycket. Brer på som vanligt. Och man kan ju fråga sig varför man väljer just ett sådant tillfälle. När det gäller. Att säga att man suger och är typ helt värdelös och kass. Att man nedtonar sig själv så mycket det bara går. Och glömmer säga tusen andra viktiga saker. Eftersom det tydligen är mycket noga med att trycka på det där som hon ändå kan lära sig. Hur lätt som helst. Om hon bara vill. 

Men eftersom hon tydligen också har ett starkt inre tvång att alltid vara så himlans uberärlig och reko jämt och en sanningsenlig människa så får det bli som det blir. Hederlig och hyfsat renhårig. Och någorlunda rättskaffens. Och är det meningen så är det. 

Och de där med sliding doors bara fortsätter och plötsligt står hon på Söder med nyfunna vänner istället för att packa sig hemåt som en anständig människa. Och åker runt runt i huvudstaden utan slut.

Och hon tänker.

Det är banne mig bara. Att passa på.

Och go with the flow.




Kram

lördag 18 februari 2017

Och de paktkramas och går mot det sista slaget...



Och den där solen liksom lyser och värmer iskalla februarikinder och inger hopp och framtidstro igen. Och mamman kör ett Hobbitmarathon bakom oigenomträngliga blodröda gardiner och får inte nog av det där med vänskap och tillit och brödraskap och om rädsla och om hjätemod och om ljuset som kämpar mot mörkret. Där det goda till sist vinner. Över det onda.

Och historien går igen. Hela tiden. Varje dag. Om och om igen.

Och hon pluggar för viktiga uppdrag. Och kastar sig ut i nya äventyr. Kanske blir det ett vägskäl. Kanske inte. Men hon ska också minsann vara tapper och djärv.

Och medan de väntar på Mellon så tränar hon och Floriskorven med lasersvärden och skuggboxas och highfajvar och kastar in nävar med chips däremellan. Och tillsammans är de oslagbara och oöverträffliga.

Och den lilla heroiska hjältekorven nickar införstående. Och förstår att vi tillsammans kan försätta berg. Göra typ vad som helst.

Och de paktkramas.

Och går mot det sista slaget.

Innan lördagssoffan kallar.



Kram



söndag 12 februari 2017

Och stora räkbombstårar rann på hennes febriga kinder...


Och mamman har varit till den andra sidan och hälsat på. Haft en fot i graven. Spelat schack med Döden. Hon har varit så himla sjuk och anskrämlig och superskröplig och megaeländig. Och han har gjort värmande kakelugnsbrasor i sovrummet och inte sagt ett klagande ljud i den tropiska hettan. Han har hämtat täcken när hon frusit. Tagit av täcken när hon svettats. Lagt handdukar under henne när det var som värst. Han har räckt henne vattenglaset när hon var törstig. Lockat med rykande grytor. Kräm med mjölk. Chokladglass. Baljor med ostkrokar. Mamman har bara skakat på huvudet svagt. Gett henne hostmedicin. Hämtat alvedon. Strykt henne på pannan när knivarna skurit därinne som värst. Hållit om henne när hon tryckt sina händer mot huvudet och gråtit. De skärande blixtarna som aldrig vill ta slut. Attackerna som anfaller henne oavbrutet. Och hon har hållit honom sömnlös med sitt eviga hostande. Men inte ett ljud har han sagt. Inte ett ljud. 

Och så plötsligt. Mellan två febertoppar tittade mamman plötsligt upp med glansiga ögon och sade att hon var sugen på smörgåstårta. Och han skrattade och skjutsade en Bellevueflicka på kalas och kom hem. Med smörgåstårta. 

Och mamman började grina och stora räkbombstårar rann på hennes febriga kinder.
Och hon tänkte. 

Han är förbannat fin.

Den där prinsesspappan.




Kram

fredag 27 januari 2017

När det inte fanns en morgondag men ändå hundra framtider...




Och hon fredagssuckar och tänker att hon måste ta tag i den där kylskåpsdörren som är överbelamrad med superviktiga papper och roliga vykort från världens hörn och fina små välgjorda teckningar och halvtrasiga magneter och börjar högst upp. Och så plötsligt bakom några andra bilder hittar hon ett repigt och knöligt kort från tidernas begynnelse och för tusen år sedan. Och så undrar hon nostalgiskt varför det sitter där och så tänker hon herreguu vilken bekymmerslös och härlig tid det var och när det liksom inte fanns en morgondag men ändå hundra framtider. 

När man toksolade och pepparkaksstekte med pastelliga solisar i håret och man var helinsmord med Hawaiian Tropic och doftade kokos och inte en människa tänkte på att det kanske inte var sådär supernyttigt och världens bästa. Den där underbara tiden när man inte hade en ringaste aning om matlarm och luriga transfetter och livsfarliga E-ämnen och ruskiga terrorhot och elak nätmobbing och läskiga växthuseffekten. När man fick lyfta rumpan ur soffan om man ville byta kanal och när man skrev långa brev till varandra. Och skickade kort. Och så sparade man alltihop i en fin sprängfylld kartong och knöt ett vackert snöre omkring.

När man älskade Madonna och Cyndi Lauper och tuggade Shake och luktade Date och hade en utväxt permanent och gled runt i en Bagheera-overall och Pretty in Pink var den bästa filmen. Med idomin på läpparna och vit kajal satt man på helspänn och uberberedd när det kom en bra låt på Tracks på lördagseftermiddagen och spelade in på raspiga kassettband. Och när det alltid råkade komma lite snack med. 

Den där kvarglösa tiden när man vräkte i sig Skogaholmsmackor med Bregott och sköljde ner det med litervis med Lipton-te. Med massor av socker och mjölk. Och pratade om livet. I timmar. Vid tända ljus. Och lyssnade på Italo Disco. Och Depeche. Och Indochine. Och Ratata såklart.

Och hon känner att hon saknar den där tiden. Precis just nu. Supermycket saknar hon. När man pratade hela tiden. Umgicks. Vid fladdrande ljus. Bredvid buktande tekannor. Och den där gäddhängsfria Skogaholms-tiden när man inte var så himla orolig och ängslig. När världen inte kändes så skrämmande och en smula mörk utan när allt var bara spännande och en smula harmlöst. Inte så allvarligt. 

Och som ett oskrivet blad.

Och så känner hon plötsligt.

Det där suget efter en Shake.

Och ett vingligt berg av Skogaholms-mackor.


Fredagskram


fredag 20 januari 2017

När vi nått den orimliga tidens rand...



Varje dag tänker hon att idag ordnar det sig nog. Idag är den dag det händer. Idag är den dagen då det inte kan bli värre. Den dagen när botten är nådd. När vi nått den orimliga tidens rand. När det hederliga och det som är rätt äntligen och slutligen får komma fram i dagen och segra och triumferande sopa mattan med allt fegt ryggdunkande och svekfullhet och dubbelspel. Den dagen då osanningar och falskhet far åt fanders. När kålsuparna inte kan sova gott om natten längre. Den dagen då de inte står ut med sig själva längre. Den dagen då de prestigelöst deklarerar att nu får det vara nog. Nu är det banne mig nog. Att den dagen var här. När ingen längre var rädd. Att säga sanningen.

Och på något vis känns det som det där pärmvärldshjärtat är på väg att gå sönder. Mer än någonsin förr. Itu och i tusen bitar. Som så många andras. Att man har glömt det viktigaste. Vilka vi är till för. Allt vi försöker eftersträva varendaste dag. Man har bara skrynklat och knycklat ihop de gamla fina ledorden och trampat på dem. På oss.

Och i dag undrar hon.

Vad är det värt?

På riktigt.


Kram