Inredning, Husbygge, Härliga barn, Ånglar, Drömmar och Trädgård

Inredning, Husbygge, Härliga barn, Änglar, Bullar, Pelargoner, Drömmar och Trädgård

fredag 9 december 2016

Eiffeltorn och ett evigt letande efter tid...

                                                   

I ett Frankrike, fast för länge länge sedan...

Och de rusar sig igenom kakelugnsbrasor och decembervindar och lövprassel och kvällseldar och saffransbullebak och roliga julfester och handskrivna önskelistor och tända stearinljus som fladdrar stilla när skymningen faller i det gula Bellevuehuset. Och de röda gardinerna i matsalsfönstret släpper bara in en liten strimma ljus de korta dagarna som är. När det är som vackrast. Och hon finner sig i det där mörka och sagoaktiga. Lite dunkla. Tragglar lite franska och nu är hon till och med i den där Parisstaden på nätterna. Och hälsar på. Som ett parallellt liv. Bland Eiffeltorn och baguetter. 

Och hon letar tid. 

Ett evigt letande. 

Till det där.

Hon helst vill.

Allra helst.


Kram


fredag 2 december 2016

Rött sagoskimmer och magisk ljusglans och gräddmustascher...




Ur radioapparaten strömmar julsånger och ur TV-apparaten strömmar andra julsånger. Och plötsligt som om från ovan så kom då det där kliet i julfingrarna. Hon hade inte tänkt att sätta upp några julgardiner i år. Tänkte att det gick väl bra ändå. Men nu vill hon ha upp dem överallt. Rött och sammet och mörkt och murrimurr och hon rotar fram gamla lampskärmar från tidernas begynnelse på vinden och det är bollar och fransar hej vilt och högt och lågt och nöjt river hon av de tusen vita och ett guldigt och rött sagoskimmer och magisk ljusglans sänker sig i det gula Bellevuehuset. Och de tittar på Selmas Saga och myser under vargliknande plädar.

Och Ella Fitzgerald och Louis Armstrong och Nat King Cole turas om och sjunger så det dånar i matsalen och hårstråna står i givakt och hon och liten Flora dricker varm choklad ur Parismuggarna och får gräddmustasch och tar en varsin kaka från den vackra Eiffeltornsburken och äter med andakt. Och fångar dagen. Hon och liten Skorpa.

Och fast den där mamman höll på att kvävas av tågilska i början av veckan och missade planet till Umeå och allt. Och var så upprörd och rosenrasande så hon höll på att gå sönder och mitt itu. I den där tågkupén. I Krylbotraktens djupa skogar. Fast när hon lugnade ner sig några hekto och en smula och arget hade stillat sig lite inuti det upprörda pärmvärldshjärtat så tänkte hon istället och undrade vad det var för något spännande och intressant som skulle hända nu. Kommer säkert att träffa någon trevlig och underhållande människa eller nåt. Tänkte hon. Och visst blev det så. Blev liksom bra ändå. Det brukar ju liksom bli det. Allt som oftast. Och till slut.

Men nu ska nog den där fredagsmamman ta och rycka upp sig och riva fram de där julgardinerna i alla fall. Kavla upp de där decemberärmarna och försöka få något gjort. Även fast det säkerligen blir jul ändå. Både med och utan gardiner. Men eftersom ett väl utfört arbete ger en inre tillfredsställelse och är den grund varpå samhället vilar.

Får det nog bli så.

Ändå.

Kram







fredag 25 november 2016

Hatten av för alla ensamstående...



Hatten av. Eftersom ni är fantastiska...

Skåpångest...

Mamman är gräsis en vecka.

Måndag
Mamman vaknar supertidigt. Kastar in lakanen i tvättmaskinen. Står som värsta kommandosoldaten och hojtar och pekar och allt går som på räls. Inga kinkiga och ledsna barn. Sladdar in till dagis fem i sju. Mamman nöjd. Mamman ringer sopis och undrar om möjligen ett blått skåp finns kvar som skulle ha slängts i torsdags. Ett skåp som mamman fått av en vänlig granne men att hon inte lyckats få tag i den vänliga grannen och bekräftat sin skåpkärlek och sedan åkte skåp och lövsäckar till sopis. Mamman ledsen. Sopis ringer och säger att skåpet är hittat. Lite skamfilat. Men någorlunda helt. Högst uppe på ett träberg. Mamman glad. Mamman kollar skåpet. Ska nog inte ha det i alla fall. Skönt. Skåpångest borta. Mamman går på morgonbön och flabbar vid fikabordet. Mamman skickar mail och har möte via länk. Mamman äter lunch och flabbar vid fikabordet. Mamman ringer upp arga människor som sedan blir lite ledsna. Som sedan blir lite mindre ledsna. Mamman ringer och ringer. Mamman har nytt möte i kommunhuset. Mamman drar ner garageporten mitt i huvudet och ser stjärnor och blir vimmelkantig och yr. Mamman visar kort på skåpet. Någon säger att det är fint och troligtvis ett överskåp som ska stå på en byrå. Mamman känner skåpångesten kryper på. Slår bort den. Mamman sladdar till dagis och kastar in femhundra ungar i bilen och drar iväg till orkesterträning. Mamman har laddat med risifrutti. Glad och nöjda barn äter raketsnabbt risifrutti i bilen. En säger hon har ont i benen efter skridskoåkning. Mamman tvingar barnet till orkestern ändå. Kastar ut femhundra ungar vid kulturskolan och sladdar hem en snabbis och hämtar Floriskorvens vattenflaska och de yttepyttiga små svarta gymnastiktofflorna. Passar på att fylla hela bilen med skräp som ska till sopis. Floriskorven flyger fram i gymnastiksalen. Lycksalig och glad. Mamman släpar med gympakorven till sopis och tömmer hela bilen. Åker därifrån och får värsta skåppanikattacken. Hjärtat panikflimrar och det dunkar i tinningarna. Skåpsvetten tränger fram i pannan. Tänker att det snart är för evigt försent. Mamman lämnar av tröttkorven. Ber snällt och får hjälp att hämta släpkärra. Åker till sopis. Hittar skåp. Livrädd för vildsvin och kastar upp skåpet svinsnabbt på flaket. Hon kan nästan skönja deras lysande ögon i mörkret. Åker hem. Kastar av astungt skåp på skräpgården. Det regnar.  Men mamman nöjd. Akut skåpångest borta. Rusar in och värmer frysta pannkakor och vispar grädde. Kraschlandar i soffan med femhundra ungar sekunden innan "Historieätarna" börjar. Korven somnar. Mamman somnar av och till. Säger godnatt till de femhundra. Tittar på Godzilla. Fyrtiosju reklampauser. Mamman somnar. Vaknar upp med ett ryck kvart i två. Stapplar upp och borstar tänderna. Upptäcker till sin stora fasa att sängen är obäddad. Mamman gristrött. Sunkmamman lägger sig utan lakan. Somnar på en sekund.

Jobb, jobb och jobb...

Tisdag
Mamman astrött. Väcker femhundra ungar och försöker borsta Florpans rastahår. Tar superlång tid. Lämnar över slavgörat till en annan. Mamman slevar i sig gröt med ena handen och lägger i tvätt med den andra. Viker tvätt och fyller diskmaskinen. Disk i hela köket. Hojtar femtio gånger att de måste rappa sig. Ett ledset barn. Sladdar in till dagis strax före halv åtta. Mamman inte nöjd. Dagiskorven håller krampaktigt mammans ben. Mamman också ledsen. Snäll fröken tar hand om gråtkorven och mamman vinkar. Lovar att göra fläskpannkaka. Mamman går på morgonbön och flabbar vid fikabordet. Mamman skickar mail och gör lite research och gör en powerpoint. Mamman äter lunch och flabbar vid fikabordet. Mamman upptäcker att USB-minnet är borta och får panik. Mamman ringer och svarar på samtal. Mamman får låna ett USB. Mamman håller föreläsning i nästan två timmar. Mamman nöjd. Mamman sladdar in till dagis och hämtar femhundra ungar. Kastar av en som ska gå på Konst. Åker till den utflugna och tänker våldgästa. Ingen hemma. Mamman åker och tankar bilen. Den utflugna kommer hem. Mamman ramlar in med de femhundra och myser och försöker krama den åliga terroristen. Mamman får en mormorsattack och får svårt att andas och älskar ihjäl sig. Hämtar konstflickan och åker tillbaka. Vägrar åka hem. Sitter till dödagar. Terroristens mamma och pappa gör fajitas. Ser gott ut. Mamman kastar in de femhundra och åker hem med några och tar med sig korven till affären. Mamman är en härmapa och handlar kycklingbröst och åker hem och gör superstark fajitas. Fläskpannkakesugna Bellevueungar protesterar. Sedan himlar de med ögonen och blir glada igen. Sedan frustar och fräser de lite då de upptäcker att den är skitstark. Fast god. Stark. Fast god. Mamman fyller en ny diskmaskin. Tvättar tre tvättar. Och stryker en som blivit febrig och sjuk på kinden. Mamman förfasar sig och tar sig för pannan och ser sträng ut och beordrar de friska och krya städning i bombrummet. Tänker sedan läsa saga. Försent. Lyfter in en liten korv som svimmat av i soffan. Mamman bäddar sängen. Känner sig nöjd. Kraschlandar i soffan. Äntligen. Tittar på GW. Proppar i sig röda Ferraribilar. Och Salt & Blandat. Och macadamianötter. Och salta jordnötter. Mamman är nöjd. Hon har det bra. Unge nr ett börjar kräkas. Strax efter nr två. Strax efter det nr tre. En råkar kräkas i sängen. Får lägga allt i tvättmaskinen. Mamman halkar till i en kräka på golvet. Tänker. Det går bra nu. Mammans hals snörper sig. Vill inte andas. Men måste. Är farligt nära hysterins avgrund. Vill bara ta in på hotell. Fly. Springa allt hon kan. Mamman kammar till sig och skrapar ihop sig och skärper sig. Skäms över sin uselhet. Ledsna barn kräks om vartannat. Mamman svimmar av och sover av och till några timmar.

Kärlek...

Oh noo....

Onsdag
Klockan ringer kvart över fem. Mamman går upp och sätter på sig cowboyscarf och plasthandskar och ser ut som hon ska sanera Tjernobyl. Skurar toaletten. Jättenoga. Flera gånger. Ledsna barn går upp och kräks om vartannat. En har somnat i soffan. Har lyckligtvis bara kräkts en gång. Mamman tvättar flera lakan. Och handdukar. Och nattlinnen. Och kläder. Torkar golv. Städar toaletten. Jättenoga. Flera gånger. Klappar på febrigt barn. Ringer och avbokar två tandläkartider. Ringer och mailar femhundra ställen och berättar att de femhundra blir hemma. Mamman avbokar inbokade möten. Mamman vädrar och hoppas spybacillerna ska fara åt fanders. Det blir svinkallt. Mamman bryr sig inte. Känner sig krigisk och vädrar lite till. De femhundra sover. Tungt. Mamman försöker roa liten korv. De kramas. Jättelänge. Korven tar fram tre pepparkakshjärtan och lägger på bordet och talar om att det betyder hon själv och sin mamma och sin pappa. Mamman känner sig grinfärdig och vill äta upp sin lilla pepparkakskorv. På studs och direkten. Försöker ta igen förlorad tid. Mamman hatar förlorad tid. Hatar.

Pepparkakskorven...

Torsdag
Mamman tar hand om fyra sjuka. De börjar friskna till och hojtar i ett efter vatten och skorpor och kex. Mamman far som ett skållat troll. Mamman trött. Undrar när det är hennes tur. Tappar kraft. Gör typ ingenting på hela dagen. Slö och slapp och likgiltig. Får inget vettigt gjort. Läser saga istället. Och snor ihop den utlovade fläskpannkakan. Som ätes under hurrarop och mmm och åhhh. Och med god aptit. Mamman somnar i soffan. Vaknar upp till något läskigt. Borstar tänderna och stapplar in och lägger sig. Somnar på en sekund.

Hopp om livet igen...

Fredag
Mamman vaknar kl 04 och har hon inte lite ont i magen? Det är nu det sker. Det är nu det händer. Tänker hon. Sen kommer hon att kaskadkräkas och svimma på hallgolvet. Och ingen kommer att märka det förrän solen går upp över Bellevuehuset. Där hon ligger i all sin skröplighet. Men intorkade kräkor på nattlinnet. Svag och eländig. Mamman kräks inte. Den patetiska mamman somnar om. Vaknar strax innan klockan ringer 06.30. Kramkalas med Floriskorven och sedan full fart. Väcka resten av högen. Kamma rastahår. Fläta rastahår. Leta gympagrejer. Borsta tänder. Baxar in de femhundra i bilen. Glashalt på trappen. Tjock is på rutorna. Utvecklingssamtal. Åker hem. Mamman tänker plugga. Hon har ju studiedag idag. Mamman går in i skafferiet. Rafsar och rotar efter något gott. Ser två pyttesmå musbajskluttar. Börjar hyperventilera och får en panikattack. River febrilt och kastar sjuttiosju påsar och paket med grejer. O´boy burken ramlar ner. Locket av. Två stora lådor med medicin åker ner i golvet med ett brak. Ett kexpaket går i tusen bitar när det landar pladask. Hon trampar på ett knäckebröd. Mamman tänker. Det går bra nu. Diskar allt och torkar av alla hyllorna och dammsuger och tvättar golvet. Det ramlar ut en hoptorkad död spindel och landar framför hennes fötter. Stor som en tarantella. Typ. Mamman börjar hyperventilera. Får en panikattack. Fejar och grejar. Det tar fem timmar. Tittar på klockan. Måste hämta Bellevueungarna. Får plugga hela kvällen istället. Kommer på att hon glömt att ta in posten hela veckan. Brevlådan bågnar. Dagiskorven gråter nonstop på ICA. Fast hon har glömt varför. Torkar sedan tårar och sedan går de till nyöppnade Jysk. Prinsessorna viftar med ballonger. Mamman glad. Glada barn. Sedan hem och Bellevuehögen fredagskraschar i soffan. Mamman gör mos och korv och chokladmousse och sedan smulas det med ostkrokar och Pringles och spills och skvätts med julmust så det står härliga till och det hörs höga skratt och flabb när Familjen Rysberg är på G. Mamman nöjd. Fast gnolar det inte lite därinne i magen? Är det på gång? Är det nu det händer?

Men hon tänker också.

Hatten av för alla enastående.

Och respekt.

Banne mig.



Kram

Och Alfons är med... Och ICA-korven har lugnat ner sig...

Och äntligen helg...




fredag 18 november 2016

Ungar som borde veta fredagshut och lyllos de snygga...




Mamman sätter på Spotify. 

Och tittar ner och drar handen över de nya jeansen. Är så himla glad. Upprymd. Krånglar upp ett skrynkligt Hubbabubbapaket ur fickan. Jordgubb. Såklart. Musiken är hög och det är fredagsfeeling och disco i parken. Pirret i magen och den där förväntan. Spänningen i luften. Går hundrafemtio gånger på toaletten och bättrar på lite kajal och drar med fingret i den lilla plåtburken med läppglans. Med äppellukt. Önskar innerligt att det där håret kunde växa ut någon gång. Tänker att hon är ful som stryk. Den elaka spegeln är gigantisk. I 60 watts ljus som lyser obarmhärtigt och kallt och grymt på henne och tusen andra 80-talsosäkra och ängsliga tonåringar. Tänker att hon kanske ser lite bättre ut i det skumma parkenmörkret. Gode Gud. Hoppas. Om inte förr så åtminstone i kväll. Please. Sneglar på poppistjejerna. De som är sjutton. Med långt hår. Herreguu. Lyllos dem. Så himla ouppnåeligt snygga. Hon lutar sig mot räcket på balkongen och tittar ner på den dansande sorglösa helghögen. Letar bland blinkande lampor. Gör skitstora ljusrosa tuggummibubblor och är olyckligt kär. Det är hon nämligen alltid. För det kan inte finnas någon i hela världen som skulle kunna tycka om henne. Men hon hyser hemliga förhoppningar längst därinne. Allra längst in. Fördold förtröstan. Och dansar och skrattar förläget i den dunkla dansgolvsdimman. Det är fredag. Musiken dunkar i hennes tonårsblod. Spanar försynt och diskret ut över det gungande havet. Luktar jordgubb och äpple. Har mörkblå kajal. Och nya jeans.

Sweet dreams are made of this
Who am I to disagree
I travel the world
And the seven seas
Everybody´s looking for something

- "Kan du sätta på någon ny musik istället", hojtar plötsligt en oförskämd Bellevueunge som borde veta fredagshut.

Men det kan inte mamman.

För hon är på disco.

I parken. 

Och femton igen.



Kram

fredag 11 november 2016

Som någon religiös upplevelse och Bono for president...

Godkväll!


Hon hör det först bara svagt. Långt borta. Sleight of hand and twist of fate. On a bed of nails she makes me wait. Sakta öppnar hon sina ögon. Det är mörkt. Bellevue sover tungt. Och lampan i fönstret har släckts sedan länge. Kakelugnens sprakande har tystnat. Hon ser Stora Björn där uppe. Och Orions bälte. Månens dunkla sken som försöker letar sig igenom fluffiga snömoln. Sakta singlar tefatsflingor utanför och virvlar och leker tafatt och landar mjukt på kala och novembernakna körsbärsgrenar. 

Through the storm we reach the shore. You give it all but I want more. And I´m waiting for you. Hon kisar mot TV:n. Och där är dom. Bästa bandet ever. Någonsin. Överhuvudtaget. Bästa låten ever. Någonsin. Överhuvudtaget. U2 i Paris. Och parisborna är i extas. Armarna vajar likt ett axfält därrnere. Och mammans hjärta kniper till. Herreguu. Som någon religiös upplevelse. I natten. I ett mörkt Bellevuehus. Och hon ryser. Under månsken och stjärnbilder och virvlande florsockerpuder.

Och han säger vackra saker. Fina saker. Kloka saker. Som att gråten har sin tid. Bönen sin. Att de väljer kärleken framför fruktan. Och parismänniskorna älskar honom. De klappar sina händer. Sjunger med. Vars stad nyss skakats i sina grundvalar. Och satts i skräck.

 Och hon tänker på att hon varit rädd denna vecka. Vaknat upp till en ny värld. Och undrat hur det ska bli. Känt ett gnag och en oro. Nothing to win. And nothing left to lose.

Och han pratar om sorgliga saker som sker på vår jord. Om omskakande våld. Och Parismassan sjunger unisont. One love. One blood. One life. You got to do what you should. One life. With each other. Sister. Brothers. Och hennes hjärta stannar. Kan knappt andas. Blinkar knappt. 

Och hon tänker. Mer kramar till folket.

Och Bono for President.

På riktigt.

Och på santet.



Kram

Bild lånad av nätet





fredag 4 november 2016

När 80-talet ringer och jäkla skitungar...

Godkväll!

Aldrig får man vara riktig glad...

I veckan var sexbarnsmamman som börjar närma sig döhalvan in på ICA Maxi. Hon har typ sett sina bättre dagar och stod i kassan och skulle betala. Kassörskan frågade om glåmmamman ville köpa en Sverigelott. Det ville spöket.

Kassörskan frågade om leg eller körkort. Ruggugglan tittade då förvånat upp och sade att hon inte hade något med sig. Kassörskan sade att då blev det ingen lott eftersom det var 25-årsgräns på att handla lotter.

Mamman började gapskratta och tittade efter dolda kameror och frågade om kassörskan verkligen inte trodde att träsktrollet hade fyllt 25 år. Kassörskan, som förmodligen i princip måste ha varit blind, rörde inte en min, nickade och sade allvarligt att så fort de är det minsta tveksamma så är de tillsagda att neka. 

Den hålögda trötta sexbarnsmamman flög i princip ut från ICA Maxi och tjoade och tjimmade och förde oväsen och gjorde v-tecken åt prinsesspappan och tackade högre makter och mallade sig och skrattade så tårarna rann och var hysteriskt lycklig och glad. Och lottlös.

Väl hemma berättade hon ivrigt solskenshistorien för sina femhundra ungar. Och glömde för ett ögonblick bort att hålla garden uppe och att man brukar bli klippt vid fotknölarna direkt och omgående och på stört om man nu råkar ha lite flyt för en gångs skull. 

Varpå en säger: - "Okej, jag hör vad du säger. Men 80-talet ringde nyss och ville ha tillbaks sin frilla".

Jäkla skitungar.



Kram 



fredag 28 oktober 2016

Att tapperhet och kurage fortfarande finns...

Godkväll!

När man fortfarande tror på heder, ärlighet och rättvisa. Precis som förr i världen...

Och hon skrev att det måste vara bättre att bli ihågkommen som en med hjältemod. Än en som aldrig försökte. Men det har varit tyst. Märkligt tyst. En kall tystnad som brett ut sig som en våt filt över trötta ryggar och sorgsna konstaplar. Hånfullt har ropen skallat med uppmaning till tålamod. Ingen däruppe har slagit näven i bordet. Ingen har morrat och visat tänderna. Ingen däruppe har sagt att nu är det banne mig nog. Ingen däruppe har beklagat att ledsna och rasande hjärtan har loggat ut och gått hem. För att inte komma tillbaka. Ingen däruppe har sagt att det snart är för evigt försent. 

I vårt avlånga land sitter fortfarande lojala lågavlönade som tittar på utredningshögar utan slut. Anmälningar som väller in likt tsunamis. Och de lojala lågavlönade drunknar. Men ingen hör deras rop. Och ingen bryr sig. Och utarbetade blå skjortor stretar på där ute. Där ute där det har blivit kallt. Men vi gör det inte för dem däruppe. Vi gör det för alla dem därute. För alla dem som vi kan hjälpa. För alla vilsna vi hittar. För alla dem som tappat bort sig själva. Som gått vilsna i den hårda kalla världen därute. För alla vi kan rädda. För de små leendena vi får. För det varma handslaget man får i sin hand. För den där klappen på axeln. För alla tacksamma. För de otacksamma. Det är för dem vi orkar. Bara för dem. 

Så när marssolen värmde som värst i våras på randiga pärmvärldsfönstret så tänkte hon att hon minsann inte är en sån som bara knyter näven i fickan. Det måste uppåt. Uppåt. De där däruppe måste veta att de solidariska och hederliga gråter på sina rum. De pålitliga och trofasta blir sjuka på stationerna. Söker sig bort. Mår dåligt. Känner sig otillräckliga. Små och obetydliga. Osynliga. Fjuttiga och utan betydelse. 

Bara lite mer. Bara lite fortare. Tyvärr blev det knappt några pengar denna gång heller. Ha tålamod. Ha tålamod, mina vänner. 

Dock hjälpte det föga. Ett kort svar från en. Inget svar från den högsta. Trots två brev. Vilket fick en oansenlig att känna sig ännu mer oansenlig. Ynklig. Oviktig. Fast det var ändå en markering från en oansenlig pärmvärldsmänniska. Som blåhöll sig och hängde i fingertopparna på barrikaderna. Lite försiktigt. Fast tog ställning. Som ville varna. Berätta. Skrek att det håller på att gå åt skogen. Käpprätt. Så snälla gör något. Snälla. Inte för min skull. För allas. För allas skull som sliter och kämpar och jobbar och krigar på. För alla dem som är de riktiga hjältarna. För alla vi. För alla er.

Och så händer det sig plötsligt att Goliat ger sig på David. Att Katla ger sig på Jonathan. Att Sauron ger sig på Frodo. Att draken Smaug ger sig på Bilbo Bagger. Att riddar Kato ger sig på Mio. Att Darth Vader ger sig på Luke Skywalker.

Och en enad kår är chockade. Förfärade och arga. Tappar hakan. Målföret. Men stolta. Förbannat stolta. Ända in i konstapelhjärteroten. Att deras närmaste chef vågar. Att hon törs. Att hon har modet. Som tycker att man ska se till den lilla människan. Att det är därför vi finns. Att hon banne mig är en förebild för hela Polissverige. Att vi måste sätta ner foten. Och säga att nu är det nog. 

Och mamman blev till sist bönhörd. Att hoppet finns. Att tapperhet och kurage fortfarande finns. Hos fotfolket åtminstone. Och det blev så. Till sist.

Att den modiga och rakryggiga bärs fram av lycksaliga och stolta armar klädda i blå skjortor. Till ryggdunkar och klappande händer. 

Under hurrarop och sång.


Kram