Inredning, Husbygge, Härliga barn, Ånglar, Drömmar och Trädgård

Inredning, Husbygge, Härliga barn, Änglar, Bullar, Pelargoner, Drömmar och Trädgård

fredag 15 september 2017

Och allt får liksom lite perspektiv...


Och allt får liksom lite perspektiv. Saker och ting ställs mot varandra. Grejer som inte riktigt blir som man tänkt sig. Arga brev som man känner att man måste skriva därför att man inte står ut med tanken att myndigheter och kämpande människor skjuts i sank. Det där ryggradslösa som gör att allt snart är för evigt försent. Det där rasande pärmvärldshjärtat som får sina törnar varevigaste dag och ett ilsket bröst som skaver och gör ont. 

Men allt får liksom lite perspektiv. Och de har oroligt sett hur gigantiska vredgade stormar och rysliga ursinniga orkaner svept över paradisöar och länder utan pardon. Utan sans. 

Och de har ängslats över hur de har det. Och flickorna har bekymrade och rädda tänkt på sin vän Emily. Där borta där det endast står öppna dockhus kvar. Där palmer ligger som strödda tändstickor och en förödelse som inte ens går att ta in. Total ödeläggelse.

Och alla våra tankar och böner går till dem som drabbats och till Emily och hennes familj.

Och allt får liksom lite perspektiv.

Men ens.


Kran

fredag 25 augusti 2017

Och hon skulle hålla hennes hand...



Och hon kisar mot den varma augustisolen och tar en spröd liten kaka. Hennes älskade mormors kakor. Och några av hennes vackra dukar har hon omsorgsfullt lagt lite här och var i det gula Bellevuhuset. Och hon önskar så innerligt att hon satt bredvid. Att hon kunde hålla hennes mjuka hand. Stryka henne över hennes silvriga hår. Att hon skulle berätta. I timmar skulle de sitta så. Tills det blev svalt och kräftskivemörkt. Och de skulle tända lite ljus. Skratta åt gamla minnen. Vara lite sorgsliga över sorgsliga saker. Förskräckt peta bort någon vilsen tvestjärt på villovägar. Och hon skulle lägga en varm filt över hennes axlar. Dricka lite vin i de vackra och kalasiga glasen.

Och de skulle skåla och det skulle klinga kristallaktigt och festligt. Och månen skulle hålla dem sällskap. Och den skulle vara stor som en ost. Och gigantisk och sagogul. Och körsbärsträdets grenar och det sensommargröna bladverket skulle vara deras tak. 

Och hon skulle hålla hennes hand. 

Och hon skulle berätta.

Och i timmar skulle de sitta så.


Kram















fredag 4 augusti 2017

Ända till stjärnstoppet och tre mil till...



Och den där Florpanskorpan slår armarna om semestermammans glada ledighetsben och säger att hon älskar henne ända till stjärnstoppet. Och tre mil till. Mamman svimmar av. Får kärleksdåndimpen. Sådär när man inte står ut. Inte pallar med. Norpar åt sig den där Floriskorven i farten och kramar så hårt så hårt. Skorpan frågar om det är mycket. Och långt. Mamman nickar. 

Och säger: - Och jag dig. Tiodubbelt upp.

Och slås av att hon blivit så stor nu. Men hennes kinder är lika lena som då. Lika sammetsmjuka som förr. Hennes hjärta så generöst och ömsint. Och den avtuppade betagna mamman känner med ens. Att hon bara vill äta upp henne. 

På studs och på stört.


Kram

lördag 15 juli 2017

Som en trollunge från de djupaste John Bauerskogar...

Foton tagna av Signes och Vilhelms fina mamma...


Och skavande sorgsna och mormorUllasaknade hjärtan har blivit lite luddigare och mjukare plyschaktigt efter hand och den där vackraste tiden mellan syrenernas tid och gullregnens månad var så ledsam. Men solen sken sitt starkaste och himlen gjorde sitt yttersta och slösade generöst för att skaka fram sin starkaste medelhavssblå färg den där dagen. Så den älskade och mest saknade och med de snällaste sammetsögon fick en fin resa.

Och tiden måste ju gå sin gilla gång ändå. Pärmvärlden måste rulla på ändå. Som om inget har hänt. Och världen och tiden rullar liksom på ändå. Totalt likgiltig för att människors liv förändras eller stannar upp. Och tur är väl det. Kanske.

Och vackra Nationaldagar och skolavslutningar och vippande förväntansfulla examensklänningar och födelsedagar och hurra och vajande kulörta ballonger i ljumma junivindar och pyntade midsommarstänger och skratt och dans och makalös god mat och musik och kramar och en evig väntan. På den där bebisen som skulle komma. Som till sist kom.

Som en trollunge från de djupaste John Bauerskogar. Med trolska ögon som bär på hemligheter och ögon lika mörka som den svartaste tjärn. Och vi är liksom upptinade igen. Och så otroligt glada. Och lyckliga. För lilla Signe som kommit. Som ett sagoväsen från en annan tid.

Och det är sommar och Juli och semester. Och det är förhoppning och spänning. Och äventyr och lata dagar. Och höga blå himlar och humlesurr och sova halva dagar och sand i skorna och kladdiga saftglas och solvarma bullar.

Och det finns inte ord för hur mycket vi har längtat.

Vi är redo.


Kram





Filippas födelsedag...

Skolavslutning...

Floras sommaravslutning på förskolan...

Midsommarafton....



Signe

lördag 3 juni 2017

Och den tappraste lutade sig mot sitt svärd och tittade upp bland solar och stjärnbeströdda himlavalv...



Och hon kämpade till sista blodsdroppen. Men draken var alltför gigantisk och kolossal och den sista striden blev alltför svår och mödosam. Och den tappraste lutade sig mot sitt svärd och tittade upp bland moln och solar och stjärnbeströdda himlavalv och virvlande rosa paradisträdsblommor och sade att det var dags. Att tiden var inne. Och hon log. Och vi klappade den mjukaste kinden och strök henne på den lenaste handen och sade att vi älskade henne så mycket. Och önskade henne lycka till. På färden. Och att hon skulle fattas oss så outsägligt mycket. 

Och den finaste lilla stora människan med de snällaste sammetsögon sade att vi inte skulle gråta. Inte vara ledsna. Och strök sin lilla lena hand på salta våta kinder. Som tröst. Och att hon var på väg. Mot något bättre. Och den djärva och hjältemodiga och heroiska stora lilla fina människan har till sist fått komma hem. 

Och tårarna vill inte ta slut. 




På väg hem

Vi står på bryggan och betraktar fartyget som just lagt ut från hamnen.
Det är dags att påbörja den långa färden över havet.

Länge betraktar vi det ståtliga fartyget, hennes fladdrande segel och vackra skrov. Men ju längre tiden går, desto mindre blir fartyget. Till slut ser hon bara ut som en vit prick där hav och himmel möts. Precis när fartyget försvinner vid horisonten säger vi till varandra:
"Nu är hon borta".

Men fartyget har bara försvunnit ur vårt synfält. Fartyget är lika mäktigt och ståtligt, lika mycket på väg mot sin destination som det var när det lämnade den trygga hamnen. Det är ur vårt perspektiv fartyget förminskas, inget annat.

För just när vi säger "Nu är hon borta", finns det andra som ser fartyget komma och som med glada röster ropar "Nu kommer hon"!

Okänd författare


Kram


Min fina mormor och min fina mamma...




lördag 27 maj 2017

När det regnar rosa paradisträdsblommor och hela majhimlen är full...




Och det regnar rosa paradisträdsblommor. Hela majhimlen är full och det virvlar och snöar och hon får ett i håret. En sädesärla går därborta och ser lite vilsen ut. Hon får kisa och solen slösar och släpper alla hämningar och värmer henne äntligen i nacken och vita moln skuggar vänligt och tacksamt då och då. Och älskad liten mormor är så sjuk så sjuk. Och skrämmer oss och vi oroas och förgås. Men i älskad liten mormor och bland rosa blomsterhimlar finns ändå en glimt. En glimt av kämpaglöd och hon går nu mot sin värsta strid. Och hon måste dräpa drakar och möta det onda och fientliga.

Och vi håller hennes mjuka hand och säger att hon klarar det. Eftersom hon är makalös och fantastisk och för att vi älskar henne så. Och att vi inte är färdiga än. Inte än på långa när. 

Och sedan kommer vi på att vi har bröllopsdag idag. 

Men att det inte känns viktigt alls. 

Just nu är det viktiga slag och bataljer som måste utkämpas.

Och vi hoppas och tror.

Och ber en bön.


Kram

fredag 19 maj 2017

När man kommer hem med lite fredagsbuller och helgbrak...




Och den där mamman kommer liksom hem med lite fredagsbuller och helgbrak och slamrar och har sig och stökar och bökar och spelar musik för hela kvarteret och halva stan och en drös med solvarma Bellevueungar ramlar in och skrattar och flabbar och allt är typ med ens kaos och en enda villervalla och röra och kalabalikaktigt. Och alla pratar i mun och är lycksaliga över att veckan är slut och att det minsann är Afrikavärme och shortsväder på gång. Och en börjar triumferande hjula genom hallen och mamman tar sig för pannan och ojar sig och har sig och skickar ut de voltsugna galningarna och vettvillingarna på studs och ögona böj.

Och nu ligger de där. I soffan i ett enda gytter och hopkok. Med pizza i magen och trehundrafemtio meter sura colasnören i magen.

Och mamman och pappan tittar på varandra och sedan på oredan av gympablådårar bland kuddberg och filtar och bortsprungna ostkrokar och avsladdade Ahlgrens bilar på golvet.

Och de grips av den där oerhörda och kolossala och ofantliga.

Kärleken. 

Ni vet.


Kram