Inredning, Husbygge, Härliga barn, Ånglar, Drömmar och Trädgård

Inredning, Husbygge, Härliga barn, Änglar, Bullar, Pelargoner, Drömmar och Trädgård

lördag 9 december 2017

Den lilla nattlinnesflickan finns ju där hela tiden...




Och de där åren har så himla bråttom och det är liksom rusningstrafik och hets mest hela tiden och knappt om tid och så får hon syn på sig själv. En liten Pella i ett oskyldigt 70-tal med framtidstro och tillförsikt och förmodligen har hon knäna fulla med blåmärken och hon har sitt bruna älskade nattlinne som var världens sammetsmjukaste med smala ränder på ärmarna och sin kära lillebror får agera docka. Och förmodligen ligger han på den bruna Dunderklumpenfilten. Ett litet ögonblick för evigheter evigheter sedan. Ändå finns ju den där lilla nattlinnesflickan inuti henne. Precis hela tiden och varje dag. Oavsett år som läggs på och förfall hit och dit. 

Så är det ju hon på bilden som är hon.

Och hon tackar högre makter att hon fick den där barndomen. Med gränslös kärlek och med en mamma som satte upp hennes alster på vardagsrummsväggen. Teckningar med guldsprayade makaroner och korkar. Och allt som den där nattlinnesflickan släpade hem från slöjden sattes upp på väggen. Eller ställdes i bokhyllan. Och mamman målade glada solar och busiga moln och vackra blommor på köksfönstret och nattlinnesflickan fick måla hon med. Och vara ute och leka dagarna i ända tills det blev mörkt och var dags för mat. Och komma in dyngsur i de gula hemsydda termosarna eftersom nattlinnesflickan legat i en snöhög i timmar och tittat på stjärnorna. Och byggt gigantiska snögrottor nedanför magiska gatlysen och virvlande snöflingor.

Och det skymmer fort nu och de gröna decembergranarna blir suddiga i det sena eftermiddagsdiset längs vägarna de susar fram. Och prinsessmamman med nattlinnesflickan inuti spelar Kent på högsta och sjunger och kan inte sluta. Hur länge som helst håller hon på. Tills prinsesspappan inte orkar höra mer på melankoli och svårmod och tungsinne. 

Fast när de kommer hem.

Börjar hon igen. Och fortsätter och spelar Kent. Med lite dysterhet och lördagsvemod.

Och saknar plötsligt det där världens sammetsmjukaste nattlinnet.

Med ränder på ärmarna.


Kram

lördag 4 november 2017

Outsägligt längtande själar med saknad i sina hjärtan...

I Sevilla, med älskad mormor, 1986...

Och vi har tänt ljus och idag tänker vi lite extra på alla dem så fladdrat vidare. Likt fjärilar. Och lämnat oss alla outsägligt längtande själar med saknad i sina hjärtan kvar i jordelivet. 

Och hon skulle ge vad som helst. Vad som helst för att få hålla hennes hand igen. Att få en klapp på kinden. En varm kram. 

Vad som helst.

Ändå känner hon hennes närvaro. Varje dag. På något vis.

Och hon tänder ljus för dem som lämnat. Och den stora fullmånen lyser som guld på himlavalvet just ikväll och lyser svagt på gravstenar och kors. Och hon tänker.

Kanske samma månstrålar lyser på dem alla. 

Både på dem. 

Och vi som är kvar.



Kram


fredag 27 oktober 2017

Och hon känner juniregnet i sitt hår...




Och hon bläddrar i det gamla albumet och tänker. Att det är oceaner av tid sedan. Tusen tidsåldrar sedan. Evigheters evigheter sedan. När det var ett tidevarv av en annan tid. Ett annat universum. 

Och ändå. Ändå känner hon att där är hon ju. Och minns med ens exakt och precis hur det kändes att stå där i ett stilla juniregn. Att vara så in i norden lycklig. Bland hurrarop och sång och ha hela livet framför sig. Som ett oskrivet blad. Med drömmar. Och hon fingrade på karamellhalsbandet och långa naglar förstås. I rosa neon. Och det fina silverarmbandet som hon tyckte så mycket om. Lite smått obekväm i det kortare håret som var avklippt i samband med att ha varit hårmodell. Och den lilla dräkten som hennes kära mor sytt. 

Och hon känner juniregnet i sitt hår. Alla lycka till-pussar och hej då-kramar i sin kropp. Den där glädjen i hjärtat. 

Och med ens är det där nu.

Just nu.





Kram

fredag 20 oktober 2017

Med dagistrassligt Rapunzelhår...




Och hon med gul glasspinneT-shirt liksom tar sats och tjuter och hoppar upp i sängen med ett språng och den fredagsslutkörda öppnar sin famn och borrar ner sin näsa i dagistrassligt Rapunzelhår som luktar marschmallows och päronpaj. 

Och så ligger de så ett tag. Och den Florpanlängtande mamman har sin mun mot hennes panna. Som är varm och sammetslen och beprydd med tre tronande oktoberknottbett. Och ett mitt på näsan också.

Och i ett huj tar hon sats och skuttar ner och ställer sig i dörrhållet och vänder sig om. För ett ögonblick. Står där någon sekund och mamman hojtar. Skriker stanna. Greppar sin mobil. För just det där vill hon ha kvar. Måste föreviga. Just det där ögonblicket.

Sin lilla päronpaj.

Med dagistrassligt Rapunzelhår.


Kram

fredag 15 september 2017

Och allt får liksom lite perspektiv...


Och allt får liksom lite perspektiv. Saker och ting ställs mot varandra. Grejer som inte riktigt blir som man tänkt sig. Arga brev som man känner att man måste skriva därför att man inte står ut med tanken att myndigheter och kämpande människor skjuts i sank. Det där ryggradslösa som gör att allt snart är för evigt försent. Det där rasande pärmvärldshjärtat som får sina törnar varevigaste dag och ett ilsket bröst som skaver och gör ont. 

Men allt får liksom lite perspektiv. Och de har oroligt sett hur gigantiska vredgade stormar och rysliga ursinniga orkaner svept över paradisöar och länder utan pardon. Utan sans. 

Och de har ängslats över hur de har det. Och flickorna har bekymrade och rädda tänkt på sin vän Emily. Där borta där det endast står öppna dockhus kvar. Där palmer ligger som strödda tändstickor och en förödelse som inte ens går att ta in. Total ödeläggelse.

Och alla våra tankar och böner går till dem som drabbats och till Emily och hennes familj.

Och allt får liksom lite perspektiv.

Men ens.


Kram

fredag 25 augusti 2017

Och hon skulle hålla hennes hand...



Och hon kisar mot den varma augustisolen och tar en spröd liten kaka. Hennes älskade mormors kakor. Och några av hennes vackra dukar har hon omsorgsfullt lagt lite här och var i det gula Bellevuhuset. Och hon önskar så innerligt att hon satt bredvid. Att hon kunde hålla hennes mjuka hand. Stryka henne över hennes silvriga hår. Att hon skulle berätta. I timmar skulle de sitta så. Tills det blev svalt och kräftskivemörkt. Och de skulle tända lite ljus. Skratta åt gamla minnen. Vara lite sorgsliga över sorgsliga saker. Förskräckt peta bort någon vilsen tvestjärt på villovägar. Och hon skulle lägga en varm filt över hennes axlar. Dricka lite vin i de vackra och kalasiga glasen.

Och de skulle skåla och det skulle klinga kristallaktigt och festligt. Och månen skulle hålla dem sällskap. Och den skulle vara stor som en ost. Och gigantisk och sagogul. Och körsbärsträdets grenar och det sensommargröna bladverket skulle vara deras tak. 

Och hon skulle hålla hennes hand. 

Och hon skulle berätta.

Och i timmar skulle de sitta så.


Kram















fredag 4 augusti 2017

Ända till stjärnstoppet och tre mil till...



Och den där Florpanskorpan slår armarna om semestermammans glada ledighetsben och säger att hon älskar henne ända till stjärnstoppet. Och tre mil till. Mamman svimmar av. Får kärleksdåndimpen. Sådär när man inte står ut. Inte pallar med. Norpar åt sig den där Floriskorven i farten och kramar så hårt så hårt. Skorpan frågar om det är mycket. Och långt. Mamman nickar. 

Och säger: - Och jag dig. Tiodubbelt upp.

Och slås av att hon blivit så stor nu. Men hennes kinder är lika lena som då. Lika sammetsmjuka som förr. Hennes hjärta så generöst och ömsint. Och den avtuppade betagna mamman känner med ens. Att hon bara vill äta upp henne. 

På studs och på stört.


Kram