Inredning, Husbygge, Härliga barn, Ånglar, Drömmar och Trädgård

Inredning, Husbygge, Härliga barn, Änglar, Bullar, Pelargoner, Drömmar och Trädgård

onsdag 11 januari 2017

Vara lite kalassnygg och en smula snitsig...



När man äntligen och till sist ska till och fylla nio jordevarv så är man så vansinnigt och megakolossalt pirrig och har myror i rumpan och fladdriga fjärilar i magen och man kan omöjligt sitta still och tänka på något annat än att det snart och strax är självaste födelsedagen. Och att försöka somna är liksom stört omöjligt och man klär sig lite extra fint eftersom man vet att prinsessmamman kommer att ta kort direkt när man slår upp de blå och man vill ju såklart vara lite kalassnygg och en smula snitsig när man vaknar. Och man ligger där och vrider och vänder och är så glad och lycksalig och upprymd så man kan spricka och gå mitt itu. Eftersom det typ snart vankas den lyckligaste dagen i en åttaårings liv. Och man tittar upp i taket och lyssnar och det  blåser i knotiga äppelträd och knakar och brakar i husknutar och rasslar i nakna kala rosenbuskar. 

När man sedan vaknar till familjens skönsång och får en vinglig frukostbricka i knät och några väl inslagna fast knöliga paket så vet den där lyckan knappt till sig och man vet liksom inte var man ska ta vägen och göra av sig själv och man är så glad och kramas och studerar ingående och mycket noga små medhavda omsorgsfullt gjorda teckningar av små nyvakna Bellevueflickor och man tackar och säger wow och ler och kan knappt andas. Och det är fortfarande mörkt ute och några gäspiga snöflingor letar sig ner och lägger sig i prydliga högar på det skavda fönsterblecket.

Och mamman och pappan påminner sitt lilla födelsebarn om att hon faktiskt heter Felicia. Och att det betyder lycka. Och att de tycker så rysligt och hiskeligt mycket om henne och att de är enormt och synnerligen själaglada att just hon kom till just dem.

Hon nickar. Tar ett bett av limpmackan och slurplar i sig lite O´boy och säger:

- Jag med. Jag med.

Grattis Felicia!


Kram





måndag 9 januari 2017

Och hon kom som ett skott och som en kanonkula...




Och hon kom som ett skott och som en kanonkula och lite för tidigt den där kalla januarinatten och plötsligt höll den där bebischockade mamman och pappan en yttepytte liten ny varelse i sina överrumplade famnar och det var liksom en vägriktning och en liten föraning om vad som komma skulle och så har det typ varit lite buller och bång och fart och fläkt och inte en lugn stund och ståhej och ös och hålligång. Sedan dess. Och lika fort som hon kom så var hon liksom borta kändes det som och dammluckan stängdes igen och det blev lite lugnt och vindstilla fast aningens tråkigt och tomt när hon flyttade hemifrån och skulle pröva sina egna vingar. Och mamman och pappan saknar sin kanonkula varendaste dag och är så glada att den där kramiga och bullriga bor så nära. Och har en egen liten fin familj.

Och nu är den där coola själv mamma till en egen liten kanonkula och mamman och pappan tittar på varandra och skrattar och känner igen det där glada och sorglösa och virvelvindsaktiga och farten och fläkten i allt som han hittar på. Och minns de öppna dammluckorna. Och de är så stolta över den där kramiga. 

Och de älskar henne så mycket.

Grattis Fideli!


Kram







söndag 1 januari 2017

Sköld mot omvärlden och Kentsorg och kanske kommer vi från nån annanstans...


Nyårsaftons kväll och nedräkning...

Och de liksom såsar och vaggas in mjukt och soffvarmt bland Fröken Friman och Stjärnorna på slottet och långfilmer och halvätna chokladkartonger och de där röda gardinerna som till sist åkte upp bildar liksom en sköld mot omvärlden och mot jobb och vardag och astidiga morgnar och häng och fläng och hit och dit. De myser i fortet och proppar i sig ostkrokar och chokladöverdragna skumgodisar och deras jullovshjärtan blöder för stackars Edward Scissorhand och mamman spelar Kent och tycker det är förbannat sorgligt att det är sista sången och sista gången de ses. Sista sången och sista sången de ger henne. Att de ses men att det nu är sista sången. Mamman lider. Och kidsen är förstående och empatiska samt mycket älskvärda och sjunger i kör. 

Och de har skålat under himlens fyrverkerier och pyroteknik och raketer. Och än en gång har de tankfullt registrerat att ännu ett år har gått mot sitt slut. Och hon tänker på så mycket roligt hon har gjort detta år. Så mycket hon har övervunnit. Så mycket hon har kvar. Så mycket roligt och så mycket att övervinna. 

Och än en gång hoppades hon på att den där Ivanhoe skulle välja Rebecca. Att han skulle vända sig om. Och springa efter. Innan det var försent. Eller att Jocke Berg skulle ändrat sig. 

Och kanske är det så. Att vi kommer från någon annanstans. Än där vi är just nu. Att vi förstår det. 

Men vi förstår inte alltid vart.

Och vart vi ska. 

Önskar Er alla ett toppenår och att Era önskningar slår in.




Kram

En ovanligt varm Nyårsafton blev det 2016...


Hänger med Floriskorven...

måndag 26 december 2016

Julbubblekokongen och när man önskar sig ett trollspö...




Och hon vill inte knäcka hål på den där julbubblekokongen. Vill inte att den ska ta slut och vara till ända utan älskar de där evighetslånga mörkröda dagarna bland mjuka filtberg och en uppsjö av megamånga sammetskuddar överallt och julutschasade Bellevueungar i en enda hög och hårtrassel och rastahår och ingen bryr sig och när man har en handfull vackra konserter och gulliga lussetåg där mamman för övrigt ville äta upp varendaste liten lucia, tomtenissa och peppakaksgubbe och fantastiska julavslutningar i julbagaget och när man nu kör filmmaratons och sjutton godisskålar och lite slarvmat då och då och vara uppe tills man pallar och mäktar med och vakna när man gäspat klart och den där underbara förväntan och spänningen och Kalle och Karl Bertil och julotta och juldagsbio och spel och mys och pussar och slumrande eftermiddagslurar och halvdåsa en smula och dröna runt lite i huset. Och allt är lite drömlikt och inte riktigt på riktigt. Ingen ordning. 

Och miljarders med snälla julfilmer där alltid det goda vinner över det onda. Alltid. Och när man önskade att det jämt var så. Alltid och forever. Och när man känner att livet är så unfairly. Och att man önskade att alla barn på vår jord fick ha det bra och äta sig mätta och dröna runt lite. Ha sjutton godisskålar och lite fred runt sig och en smula lugnt och ett hem med tak och varma angenäma filtberg och föräldrar som pussar på dem och rufsar om dem i rufsigt rastahår eftersom ingen bryr sig eftersom det är juletid och allt. Och att de skulle få ha lite lov och vara lite julutschasade och att de har en skola att gå till när dröntiden är över. Att de också har varit sprängfyllda med förväntan och galna av nyfikenhet och vridit och snurrat och skakat på klappar under granen. Kanske lycksaliga och julaftonsrusiga ha fått krama en tomte. Att de nu är sådär nöjda och jullovsglada och spelar lite spel och skrattar och flabbar och har det lite gott. Eftersom det är juletid och allt. 

Innerligt önskar hon det.

Så hon är så himla tacksam. Så innerligt. Vill inte knäcka hål på den där julbubblekokongen. Vill inte att det ska vara slut. Och till ända. Tycker om det där lite drömlika och när det inte riktigt är på riktigt. 

Och ingen ordning.



Julkramar

Tidig julaftonsmorgon...



När man önskade man kunde göra så mycket mer...






söndag 11 december 2016

Raggarrunda och när man är helrubbad...



Först så tar de en förmiddagsfika och sitter och söndagsflabbar och går igenom senaste nytt. Och det som har varit och det som ska bli. Och mamman rufsar om sin stora unge och blänger sorgset och ser ut som en ledsen hund eftersom hon med Tuvstarrhåret har klippt av halva kalufsen. Hon med håret bara garvar och säger att mamman är patetisk och knäpp. Lätt för en att säga som har hår för tio. Tänker mamman tjurigt. Och fundrar någon sekund om det är klurigt att göra egna peruker. Av avklippt Rapunzelhår. Sedan glufsar de i sig potatisbakelser och myser på juliga Hembygdsgården ett tag. Sedan drar de iväg och sladdar på snöklädda gator och hela världen är florsockrad och pudrad och det är så fint så de får dåndimpen. Och sedan kör de en raggarrunda. Och spelar musik. Jättehögt. Och sjunger med. Jättehögt. Och går in på ICA och köper en kasse med godis. Hur mycket som helst. Bara för att. 

Hoppar in i bilen och vrålar och hojtar och tar selfies och snapchats och är helt urballade. Och mamman åker runt och pekar och visar alla ställen som hon har bott på. Och Tuvstarrhåret verkar måttligt intresserad och sjunger i högan sky. Och då gör mamman det med.

Till sist slirar de in vid det florsockrade Bellevuehuset igen och parkerar reggaebilen och den rubbade sexbarnsmamman går in och lägger en tvätt i tvättmaskinen. 

Och börjar bete sig som sig bör.

Och som det anstår.



Kram

fredag 9 december 2016

Eiffeltorn och ett evigt letande efter tid...

                                                   

I ett Frankrike, fast för länge länge sedan...

Och de rusar sig igenom kakelugnsbrasor och decembervindar och lövprassel och kvällseldar och saffransbullebak och roliga julfester och handskrivna önskelistor och tända stearinljus som fladdrar stilla när skymningen faller i det gula Bellevuehuset. Och de röda gardinerna i matsalsfönstret släpper bara in en liten strimma ljus de korta dagarna som är. När det är som vackrast. Och hon finner sig i det där mörka och sagoaktiga. Lite dunkla. Tragglar lite franska och nu är hon till och med i den där Parisstaden på nätterna. Och hälsar på. Som ett parallellt liv. Bland Eiffeltorn och baguetter. 

Och hon letar tid. 

Ett evigt letande. 

Till det där.

Hon helst vill.

Allra helst.


Kram


fredag 2 december 2016

Rött sagoskimmer och magisk ljusglans och gräddmustascher...




Ur radioapparaten strömmar julsånger och ur TV-apparaten strömmar andra julsånger. Och plötsligt som om från ovan så kom då det där kliet i julfingrarna. Hon hade inte tänkt att sätta upp några julgardiner i år. Tänkte att det gick väl bra ändå. Men nu vill hon ha upp dem överallt. Rött och sammet och mörkt och murrimurr och hon rotar fram gamla lampskärmar från tidernas begynnelse på vinden och det är bollar och fransar hej vilt och högt och lågt och nöjt river hon av de tusen vita och ett guldigt och rött sagoskimmer och magisk ljusglans sänker sig i det gula Bellevuehuset. Och de tittar på Selmas Saga och myser under vargliknande plädar.

Och Ella Fitzgerald och Louis Armstrong och Nat King Cole turas om och sjunger så det dånar i matsalen och hårstråna står i givakt och hon och liten Flora dricker varm choklad ur Parismuggarna och får gräddmustasch och tar en varsin kaka från den vackra Eiffeltornsburken och äter med andakt. Och fångar dagen. Hon och liten Skorpa.

Och fast den där mamman höll på att kvävas av tågilska i början av veckan och missade planet till Umeå och allt. Och var så upprörd och rosenrasande så hon höll på att gå sönder och mitt itu. I den där tågkupén. I Krylbotraktens djupa skogar. Fast när hon lugnade ner sig några hekto och en smula och arget hade stillat sig lite inuti det upprörda pärmvärldshjärtat så tänkte hon istället och undrade vad det var för något spännande och intressant som skulle hända nu. Kommer säkert att träffa någon trevlig och underhållande människa eller nåt. Tänkte hon. Och visst blev det så. Blev liksom bra ändå. Det brukar ju liksom bli det. Allt som oftast. Och till slut.

Men nu ska nog den där fredagsmamman ta och rycka upp sig och riva fram de där julgardinerna i alla fall. Kavla upp de där decemberärmarna och försöka få något gjort. Även fast det säkerligen blir jul ändå. Både med och utan gardiner. Men eftersom ett väl utfört arbete ger en inre tillfredsställelse och är den grund varpå samhället vilar.

Får det nog bli så.

Ändå.

Kram