Inredning, Husbygge, Härliga barn, Ånglar, Drömmar och Trädgård

Inredning, Husbygge, Härliga barn, Änglar, Bullar, Pelargoner, Drömmar och Trädgård

fredag 4 augusti 2017

Ända till stjärnstoppet och tre mil till...



Och den där Florpanskorpan slår armarna om semestermammans glada ledighetsben och säger att hon älskar henne ända till stjärnstoppet. Och tre mil till. Mamman svimmar av. Får kärleksdåndimpen. Sådär när man inte står ut. Inte pallar med. Norpar åt sig den där Floriskorven i farten och kramar så hårt så hårt. Skorpan frågar om det är mycket. Och långt. Mamman nickar. 

Och säger: - Och jag dig. Tiodubbelt upp.

Och slås av att hon blivit så stor nu. Men hennes kinder är lika lena som då. Lika sammetsmjuka som förr. Hennes hjärta så generöst och ömsint. Och den avtuppade betagna mamman känner med ens. Att hon bara vill äta upp henne. 

På studs och på stört.


Kram

lördag 15 juli 2017

Som en trollunge från de djupaste John Bauerskogar...

Foton tagna av Signes och Vilhelms fina mamma...


Och skavande sorgsna och mormorUllasaknade hjärtan har blivit lite luddigare och mjukare plyschaktigt efter hand och den där vackraste tiden mellan syrenernas tid och gullregnens månad var så ledsam. Men solen sken sitt starkaste och himlen gjorde sitt yttersta och slösade generöst för att skaka fram sin starkaste medelhavssblå färg den där dagen. Så den älskade och mest saknade och med de snällaste sammetsögon fick en fin resa.

Och tiden måste ju gå sin gilla gång ändå. Pärmvärlden måste rulla på ändå. Som om inget har hänt. Och världen och tiden rullar liksom på ändå. Totalt likgiltig för att människors liv förändras eller stannar upp. Och tur är väl det. Kanske.

Och vackra Nationaldagar och skolavslutningar och vippande förväntansfulla examensklänningar och födelsedagar och hurra och vajande kulörta ballonger i ljumma junivindar och pyntade midsommarstänger och skratt och dans och makalös god mat och musik och kramar och en evig väntan. På den där bebisen som skulle komma. Som till sist kom.

Som en trollunge från de djupaste John Bauerskogar. Med trolska ögon som bär på hemligheter och ögon lika mörka som den svartaste tjärn. Och vi är liksom upptinade igen. Och så otroligt glada. Och lyckliga. För lilla Signe som kommit. Som ett sagoväsen från en annan tid.

Och det är sommar och Juli och semester. Och det är förhoppning och spänning. Och äventyr och lata dagar. Och höga blå himlar och humlesurr och sova halva dagar och sand i skorna och kladdiga saftglas och solvarma bullar.

Och det finns inte ord för hur mycket vi har längtat.

Vi är redo.


Kram





Filippas födelsedag...

Skolavslutning...

Floras sommaravslutning på förskolan...

Midsommarafton....



Signe

lördag 3 juni 2017

Och den tappraste lutade sig mot sitt svärd och tittade upp bland solar och stjärnbeströdda himlavalv...



Och hon kämpade till sista blodsdroppen. Men draken var alltför gigantisk och kolossal och den sista striden blev alltför svår och mödosam. Och den tappraste lutade sig mot sitt svärd och tittade upp bland moln och solar och stjärnbeströdda himlavalv och virvlande rosa paradisträdsblommor och sade att det var dags. Att tiden var inne. Och hon log. Och vi klappade den mjukaste kinden och strök henne på den lenaste handen och sade att vi älskade henne så mycket. Och önskade henne lycka till. På färden. Och att hon skulle fattas oss så outsägligt mycket. 

Och den finaste lilla stora människan med de snällaste sammetsögon sade att vi inte skulle gråta. Inte vara ledsna. Och strök sin lilla lena hand på salta våta kinder. Som tröst. Och att hon var på väg. Mot något bättre. Och den djärva och hjältemodiga och heroiska stora lilla fina människan har till sist fått komma hem. 

Och tårarna vill inte ta slut. 




På väg hem

Vi står på bryggan och betraktar fartyget som just lagt ut från hamnen.
Det är dags att påbörja den långa färden över havet.

Länge betraktar vi det ståtliga fartyget, hennes fladdrande segel och vackra skrov. Men ju längre tiden går, desto mindre blir fartyget. Till slut ser hon bara ut som en vit prick där hav och himmel möts. Precis när fartyget försvinner vid horisonten säger vi till varandra:
"Nu är hon borta".

Men fartyget har bara försvunnit ur vårt synfält. Fartyget är lika mäktigt och ståtligt, lika mycket på väg mot sin destination som det var när det lämnade den trygga hamnen. Det är ur vårt perspektiv fartyget förminskas, inget annat.

För just när vi säger "Nu är hon borta", finns det andra som ser fartyget komma och som med glada röster ropar "Nu kommer hon"!

Okänd författare


Kram


Min fina mormor och min fina mamma...




lördag 27 maj 2017

När det regnar rosa paradisträdsblommor och hela majhimlen är full...




Och det regnar rosa paradisträdsblommor. Hela majhimlen är full och det virvlar och snöar och hon får ett i håret. En sädesärla går därborta och ser lite vilsen ut. Hon får kisa och solen slösar och släpper alla hämningar och värmer henne äntligen i nacken och vita moln skuggar vänligt och tacksamt då och då. Och älskad liten mormor är så sjuk så sjuk. Och skrämmer oss och vi oroas och förgås. Men i älskad liten mormor och bland rosa blomsterhimlar finns ändå en glimt. En glimt av kämpaglöd och hon går nu mot sin värsta strid. Och hon måste dräpa drakar och möta det onda och fientliga.

Och vi håller hennes mjuka hand och säger att hon klarar det. Eftersom hon är makalös och fantastisk och för att vi älskar henne så. Och att vi inte är färdiga än. Inte än på långa när. 

Och sedan kommer vi på att vi har bröllopsdag idag. 

Men att det inte känns viktigt alls. 

Just nu är det viktiga slag och bataljer som måste utkämpas.

Och vi hoppas och tror.

Och ber en bön.


Kram

fredag 19 maj 2017

När man kommer hem med lite fredagsbuller och helgbrak...




Och den där mamman kommer liksom hem med lite fredagsbuller och helgbrak och slamrar och har sig och stökar och bökar och spelar musik för hela kvarteret och halva stan och en drös med solvarma Bellevueungar ramlar in och skrattar och flabbar och allt är typ med ens kaos och en enda villervalla och röra och kalabalikaktigt. Och alla pratar i mun och är lycksaliga över att veckan är slut och att det minsann är Afrikavärme och shortsväder på gång. Och en börjar triumferande hjula genom hallen och mamman tar sig för pannan och ojar sig och har sig och skickar ut de voltsugna galningarna och vettvillingarna på studs och ögona böj.

Och nu ligger de där. I soffan i ett enda gytter och hopkok. Med pizza i magen och trehundrafemtio meter sura colasnören i magen.

Och mamman och pappan tittar på varandra och sedan på oredan av gympablådårar bland kuddberg och filtar och bortsprungna ostkrokar och avsladdade Ahlgrens bilar på golvet.

Och de grips av den där oerhörda och kolossala och ofantliga.

Kärleken. 

Ni vet.


Kram

måndag 1 maj 2017

Varma majvindar har talat om bättre tider...



Och hon har både skrattat och gråtit och frusit sig igenom hennes älskade April och hon har nästan ätit upp oemotståndliga utklädda påskharar och små söta kärringar och hon har oroat ihjäl sig över bandageflickor som haltat fram på kryckor och det har liksom lagt lite sordin över den där tiden där man har allt härligt framför sig. Och nackspärret från underjorden har gäckat och envist bitit sig fast halva månaden och tårar har runnit varendaste dag. Men hon har också hunnit med att sova i en riktig prinsessäng och fått mysa på Gimo Herrgård med sina arbetskamrater och överlyckliga karusellflickor har proppat i sig sockervadd och kladdiga kokosbollar och heta majeldar och fyrverkerier och pyroteknik har äntligen välkomnat den där efterlängtade våren. 

Och idag har mjuka och varma majvindar  klappat henne på kinden och talat om bättre tider. 

Och så får det bli.

Bestämmer hon.


Kram



Landade en påskhare i Bellevues Trädgårdar...

En skadad Frida på akuten, Annandag Påsk...


Jordgubbspremiär hos kära bror och familj på fina Prästgården...

Flisan...




söndag 9 april 2017

När man är himmelens stolt över alla tappra hjältar därute...



Och mamman har försökt att svara på deras frågor. Försökt trösta dem när de har gråtit. Hållit om dem när de har varit ledsna. Kramat om dem lite extra den här helgen. Och fredagen började som en mardröm. Och de tänker på alla dem som inte fick leva sina liv. På alla dem som har fått sina hjärtan krossade och som inget hellre vill än att krama om de sina. Och på alla andra hemskheter som pågår runt om vår jord. 

Och de kan inte ens andas när de tänker på allt det sorgliga. På det fruktansvärt meningslösa. Och fasansfulla.

Och mamman blir tårögd när hon ser alla poliser och alla blommor. Och all kärlek de får mottaga.

Och hon är så himmelens stolt över sin yrkeskår.

Och alla tappra hjältar därute.


Kram